Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1851, sida 1

sönster på slottet, till hålften dold i gardinens vida veck, tankfull betrakta himlen och trå den, melankoliskt lyssnande till den lilla strömmens häftiga brusande då den störtade utför berget. Han var mycket omtyckt af hr de Meseray som på det artigaste sått mottog honom på slottet; en gång hade grefven jagat med honom, en annan gång hade han fört honom till en af sina vånner, hos hvilken några af ortens adelsmån uppgjorde planer mot revolutionen. Ärnould hyste stora förhoppningar för sin kårlek, i anledning af dessa framgångar; redan såg han i sin inbillning, hvilken, såsom hos all ungdom, brådstörtade allt, sitt åktenskap med Emmelina nåra att fullbordas; men får denna eldiga och romaneska natur var denna tafla icke den mest hånförande: han ålskade mera sin kårleks tafla. Han var alltför ljuft fastkedjad i sin passions bojor, för att kasta sig i den stora striden mellan folket och adeln. Emedan han årft ett aktadt namn svor han vid sina förfåders skuggor, att detta namn skulle flåckfritt utgå ur revolutionens fasor; men förtroende sig till Gud, hoppades han att stormen skulle gå öfver utan att nå honom, och afvaktande lugnt händelsernas gång, föröfrigt fast besluten gå dess första fara manligt till mötes.