Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1851, sida 1

W— — 4. 222—— Skall familjlifvet blifva skönt och godt, så måste det utgå från hjertats fria val. Derföre år den ogifta qvinnans förtryckta ställning ett stort ondt i samhället. Någonting bör göras, ja, mycket bör göras för att afhjelpa detta onda. Men vi skulle ju tala om uppfostran, Invigningen skall ju föregå embetet-, såger Sibylla. Då man icke kånner en liten flickas blifvande beståmmelse, kan man ju icke uppfostra henne för den. Hon skall blifva hustru, heter det; men en afgjord sak år det just icke, och om ån så vore: Ett år att vara en köpmans hustru, ett annat en landtbrukares, ett tredje en konstnårs o. s. v. Flickans egentliga uppsostran, förberedelsen till hennes individuella kall, kan först begynna ganska sent, det ligger både i sörhällandenas natur och i naturförhållandena. Uppfostran i barnaåren skall blott göra hennes blick klarare, lära henne att sörstå lifvet — att tånka. I qvinnans sjål ligger så att såga en cen trifugalkraft; hennes ideer sprida sig i åtskilliga riktningar och korsa hvarandra. Derifrån komma de många motsatserna och sjelfmotsågelserna i en qvinnas karakter; men derifrån härslyter också den lisskraft, som ofta uppråtthåller henne, mera ån mannen, under ödets stormar. Når en ung man blifvit förtrogen med sin lefnadsuppgift, koncentrerar han all sin förmåga deromkring, stråfvar till målet, tidigt och sent, med beundransvård ihårdighet, och når han detta mål, så kånner han sig på sin råtta plats i verlden, och egnar sig med hela sin sjåls allvar åt sitt kall, lefver i och för detsamma. (Hår år blott fråga om de hågre själar, hvilka mottagit idens invigning, icke om de många tusen små egoister, hvilka löpa omkring i verlden och leta efter sitt lifs uppehålle). Men uppnår han det icke, så blir det honom svårt att bryta sig en ny bana och blifva en nyttig medlem i samhållet. Mannen liknar ett tråd, som står vid en brusande ström, och håller sig fast medelst en enda stark och djupgående rot. Lyckas det de fiendtliga böljorna att lösrycka den, så drifver han vind för våg, till dess strömmen hvirflar honom ned i en afgrund. Så förhåller det sig ej med qvinnan. Hon liknar en planta, som med tusentals fina, vidt utgrenade och nåra jordytan liggande råtter, insuger sin lifskraft och bibehåller. sin friskhet. Förlorar hon en stödjepunkt i lifvet, så sinner hon snart en ny. Sållan besitter hon mannens grundlighet; har hon snille, så blifver hon sållan virtuos i en riktning, utan i stållet dilettant i flera, men en dilettant, som står högt öfver medelmåttan. Hon tillegnar sig låtteligen ett nytt interesse, såtter sig lått in uti ett nytt lefnadsförhållande och uppfyller samvetsgrant sina nya pligter eller hvad hon anser för sina pligter. Men ännu år verlden invecklad i fördomens snaror; derföre år det icke underligt, att så många qvinnor uppfatta sin kallelse skeft och blifva ingenting, under det de tro sig vara något, tilliiii —