i -n -2 RAR 141111118911Och jag såg, hur kring den höga, Ädla pannan lagren böjs, Såg, hur hennes blåa öga Forskande mot himlen höjs. Tanksull sitter hon och öser Evighetens kålla ur, Lifvets, dödens gåtor låser Hon uti sin jungfrubur. Ofta når om midnattstunden Lampan vakade med mig, Ofta i den tysta lunden Uppenbarade hon sig.ö Den andre brodern hade funnit dysden. -Blygsam som en brud och stilla Tar hon hjertan småningom. ; När jag, trött af evig villa, Sjönk förtviflad ner, hon kom, Och med himmelskt saktmed sade: Hoppas, hvi förtviflar du? Hur hon hvar vålgerning gömmer I sitt trogna bjerta ned! Hur hon ålskar, hur hon glömmer Hvarje oförrätt, hon led. I Från det vilda nåjets lekar, Från det låga stoftets band I Löser hon min själ och pekar Öfver till ett båttre land-. Den yngste åter hade funnit skånheten. ÅAllt, hvad gladast hoppet såger, Allt, hvad ömmast hjertat mins, Allt, hvad jord, hvad himmel eger Skönast i dess våsen fins. Solen lik, då hålften bergad Än hon målar haf och land, Så en blåddra, tusenfårgad, Leker i dess låtta hand. Icke detta låga nåstet, Icke jorden år dess mor. Himmelsk år hon. Öfver fåstet, Öfver stjernorna hon bor-. Hurudant blef nu slutet på historien? Hvilken hade tråffat det båsta valet? Alla och ingen, ty de trenne Gudinnorna voro — en. Den himmelska visar sig får dem och siger; -Mt ej himlen på den trånga Falska skalan af ditt vett! ; Stoftets former åro många, Det gudomliga år ett. Derpå försvann hon. -Och den blyga eternellen Upprann i Gudinnans spår. Tyvårr har denna uppenbarelse af det eviga nåstan försvunnit från jorden; dock gifves det heliga stunder, då den ånnu visar sig och ännu kan fattas, men icke med ohelig hand. Det var i qvinnoskepelse den framtrådde; det år qvinnans sjål, den helst utvåljer till sin spegel hår nere. Detta år jungfrun: -Tankfull sitAOOOO AA cr — — -— —;—