Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1851, sida 1

ren utvecklade en bländande prakt, vinden kringströdde körsbårsblommorna i dalen, vågar och stigar voro hvita som snö af hagtornsbuskarnes afblästa blommor, nyponbuskarne började öppna sina knoppar sör vårsolens strålar, sjärilarne sladdrade kärleksfullt om hvarandra, bien surrade i klöfvern, hvars röda blommor voro så inbjudande, den vingade skaran sjöng i buskarne de kånslofullaste romanser, de mest talande elegier: det var en den skönaste afton, just egnad för kärlek. Men Margareta ville ej gå att plocka blåklint med Arnould, och han som tröttnade att bedja, begaf sig på våg till festen. Margareta återvände ånnu mera sorgsen till vårdshuset. Minst tjugo gånger vånde de sig om, tusen blickar kastade de på hvarandra tills de kommo ur hvarandras åsyn. Arnould hade ledsamt på festen; förtretad återvånde han hem och insomnade under tanken på Margareta. Den unga flickan, som alls icke kunde sofva, ångrade att hon ej plockat blåklint med honom; sedermera sade hon leende till sig sjelf att herr Arnould de Longpre var ett dumhufvud, så markis han ån var.