Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1851, sida 1

vi kunna icke förfölja honom, icke föra kriget tillbaka in i hans eget land. 6:0 Intet skydd kan lemnas åt vår handel. Fregatter kunna visserligen vara ganska låmpliga att konvojera handelsfartyg ute på den vida oceanen; men på Östersjöns trånga vatten äro de, såsom under 3:0 visats, obrukbara och otjenliga. Dessutom skulle fienden, sedan han jagat fregattflocken in i någon befåstad hamn, kunna med ett par linieskepp blokera dem der; vidare skulle han med ett par andra linieskepp kunna tillstånga Sundet och med ytterligare ett par andra afskåra Götheborg från hafvet. Huru ginge det då med vår handel? Den blefve slutligen tillintetgjord och landet med den. Än mer: fienden skulle, utan att behöfva landsåtta en enda soldat (annars ån för brandskattningar), endast på detta sått kunna tvinga oss till hvad han behagade. 1:o Sista återstoden af vårt politiska inflytande skulle gå förlorad. En och annan torde, måhånda, anse detta såsom en måttlig förlust, ja, såsom en vålgerning. Men vid nårmare besinnande skola, utan tvifvel, de flesta inse, att Sveriges geografiska låge, under den nårvarande och, såvidt man kan ana, åfven under den nårmast blifvande politiska stållningen i Europa, gifver det en icke ringa vigt och betydelse, som det bör, för sin sjelfståndighets skull, och kan, om Försvarsverket blir ordnadt på en annan fot, mot hvem som helst håfda och försvara. Detta år likvål omöjligt, om vi ej ega en stark, vålutrustad årlogsflotta. Man påminne sig det måktiga Tysklands nyligen ådagalagda vanmakt inför det lilla Danmark. 8:0 Inga bundsförvandter skulle stå att finna. Hvem skulle vål erbjuda sig såsom bundsförvandt åt en nation, som ej kan lågga två strån i kors för sitt yttre försvar? Våra bundsförvandter — om de så borde kallas — skulle ju nödgas alldeles på egen hand försvara våra kuster; men sådana bundsförvandter äro och blifva ingenting annat ån sina skyddlingars beherrskare, fullt ut lika pockande som fiender. Eller råttare: de bundsförvandter, som möjligen kunde under detta namn erbjuda sig, skulle i sjelfva verket vara våra fiender, hvilka toge vår undergifvenhet såsom god betalning för den hjelp och det försvar de egnat oss. Vid betraktandet af alla dessa nu omnåmnda olågenheter — många flera skulle kunna angifvas — skall klarligen inses, huru obetånkt, huru vådligt det år att vilja förstöra de linieskepp, som ånnu finnas till i brukbart skick, samt att med oerhörda kostnader inråtta ett nytt Sjöförsvar, som duger, snart sagdt, till ingenting, då en fiende vill gåra landstigning på våra öppna och lått tillgångliga kuster (Man kan vål icke rimligtvis begåra, att han skulle vålja just de obeqvåmligaste och omöjligaste punkterna till sin landstigning ?). Båst år det, följaktligen, att bibehålla det gamla bepröfvade sjökrigsvapnet, hvilket vi ånnu ega i brukbart skick, och hvarmed vi alltsedan Gustaf I:s tid förstått att kåmpa, stådse med åra, ofta med lycka.