Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1851, sida 1

förtjusande ögon, ur hvilka logo så mycken kärlek och melankoli! Men Gud vare lof! vår historia tilldrager sig just på Margaretas tid. Midt emot det ryktbara vårdshuset, låg på den tiden ett pråktigt hus, hvars tak var tåckt med skiffer; det var prydt med två råda skorstenar, fyra gröna fönsterluckor och en allegorisk vindslöjel, förestållande Eolus. Detta hus ådrog sig allas blickar, för sitt utseende af en stor dame, bland de kringliggande hyddorna; i detta hus bodde enkan efter markisen de Longpre. Dag och natt, vid hvarje timme retade den gnisslande vindslöjeln Jacques Iaillefers tånder och på samma gång hans hat emot de priviligierade). När han predikade för klubb-ledamåterna, når han med hånryckning utropade att tiden vore kommen att befria sig från konungarnes ok, de storas tråldom, kyrkans spåkningar, alla slafveriets bojor, tycktes vindflöjeln opponerande trotsa honom; hade icke den fanatiska vindflöjeln varit, skulle han måhånda predikat med mindre enthusiasm för frihetens sak. Margareta ålskade vindslöjeln: hon lyssnade med en öm, melankolisk glådje till dess klax) Endast adeln egde rättighet att hafva vindflöjlar på sina hus.