Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1851, sida 1

p 9bl0 SRA w— — gon Ryssarna — och, måhånda, åven Engelsmäånnen — betrakta denna vigtiga ö. Ett eller tu par linieskepp vore tillräckliga att, i trots af alla de der 52-kanonsfregatterna, erösra densamma. Och framtiden skulle visa, att denna förlust år oersåttlig. 3:0 Sedan fienden engång infallit i landet, år såvål skårgårdsflottan som fregatisottan af liten eller ingen nytta för armten. Hr Platen såger, att skårgårdsflottan skall försvara kusterna och fregattslottan ute på hafvet oroa, uppsnappa o. s. v. Men om man nu erinrar sig, att den egentliga Östersjöskårgården, inom hvilken skårgårdsflottan kan åstadkomma något, stråcker sig från Arholma eller Stockholms-skårgårdens norra utlopp till Kråkelund eller norra inloppet af Kalmarsund, så finner man, att den vida större stråckningen af svenska kusterna år alldeles blottad på försvar. Hvad åter fregatterna angår, så inser hvarochen, att Östersjön icke erbjuder dem tillråckligt utrymme hvarken till att oroa och uppsnappa eller till att fly, når de -hvilket i ett så trångt farvatten nåstan alltid måste intråssa — blifva upptåckta af sina starkare fiender, linieskeppen. Kortligen: om fregatterna våga sig ut, år det sannolikt att de blifva jagade och, då land snart såtter gråns för flykten, tvungna att gifva sig eller språnga sig i luften. Den projekterade fregattflottan torde alltså komma att beskedligt hålla sig stilla i skygd af någon sjöfåstning eller för tillfållet befåstad hamn, der den sjelf behöfver försvaras af landtarm6en. — Att förhindra en fientlig landstigning torde blifva omöjligt såvål för skårgårdssom för fregattflottan. 4:o Sedan fienden landstigit, kunna inga särdeles hinder låggas för hans kommunikationer sjöledes. Om en fiende vågar en landstigning, så år det ju tydligt och klart att han skall försöka den på en sådan punkt och på ett sådant sått och med en sådan styrka, att den, åtminstone i början, icke kan motstås eller afvisas. Hafva vi då, såsom nyss ådagalades, en flotta som icke törs visa sig på hafvet, så eger ju fienden såkra och oafbrutna kommunikationer med sitt eget land. Derigenom år han i stånd att oupphörligen förstårka sin invasionsarmå, att förse den med den rikligaste ammunition m. m. samt att, tillochmed, öfverföra proviant, i håndelse sådan icke kan tagas ur det angripna landet. Men en fiende, som på detta sått kan oupphörligt förses och sörstärkas, år, i sanning, svår och, med vårt Landtförsvars nårvarande redlösa skick, nåstan omöjlig att slå tillbaka. 5:0 Om man likvål kunde taga för såkert att fienden blefve slutligen sördrisven, från våra landamåren, så kan likvål ingen håmnd, intet straff, ingen ersättning utkräfvas af oss i hans eget land. Så snart den tillbakaslagna fienden kommit ombord, skulle han vara trygg och oåtkomlig. Den förödelse, de förhårjningar, hvilka han låtit vårt land undergå, hafva vi oomtvistadt i behåll: någon ersåttning, någon uppråttelse kan icke erhållas; för den slagne kunna inga fredsvilkor af oss dikteras. Ty ninnn3nnnnnnnnnnnnnnii ii U