Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1851, sida 1

gande ljud under de nattliga November-stormarne: vindslöjeln hade så mången gång våckt henne till sålla stunder! Men var det vål stormens vilda gny som tjusade hennes stackars hjerta? I sin första ungdom var den brunetta Margareta den vackraste, gladaste och mest retande flicka i Origny, en liten skålmaktig unge, som alltid hade ett leende eller en grimas på låpparne; men vid tjugo års ålder undergeck hon en mårkbar förändring: kårleken hade vid denna tid jagat långt ifrån barnet den förtjusande skalkaktigheten; tårar utplånade rosorna på hennes kinder. För att måla denna kårleks morgonrodnad, full af efemerisk glådje och oåndlig sorg, måste vi gå tillbaka till år 1788, sista Söndagen i Maj månad. Det var en högtidsfest i den byn, som låg nårmast Origny. I solnedgången satt Margareta, vid kanten af en liten genvåg och be traktade gråtande ett spetsigt kyrkotorn. — Då geck Arnould förbi. Årnould, enda sonen af markis de Longprä var en lång, bleklagd yngling, som då studerade thologi och historia hos en prest i grannskapet. (Forts.)