Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1851, sida 1

En Ästonunderhållning i Paris 1847. (Ur Erinnerungen aus Paris 1817—1848.) (Forts. fr. N:o 100.) Han hade nåstan lofvat mera, ån han kunde hålla, ty medan han gick vidare, öfvergåfvo honom synbarligen hans fysiska och moraliska krafter, och knappt tvåhundra steg från klostret måste han låta sin olycksaliga börda sjunka ned i en grop. Förfårad, upphetsad af den fara, som hotade oss begge, drog jag honom mera, ån han gick till vår bostad. Då vi kommo hem, förekom hans sjukliga utseende mig endast vara en följd af hvad ban som måste hafva håndt honom i klostret. Hastigt lade jag honom i sång, och erfor i få ord, att nunnan efter att hafva bjudit honom eldigt spanskt vin, hade låtit honom svårja på krucifixet att hjelpa henne. Hon hade derpå i hast meddelat honom något af sin sorgliga lefnadshistoria. Hon hade för mera ån 20 år sedan blifvit bedragen af en förrådisk prest; att hämna sig på honom hade under hela den långa tiden utgjort hennes tankars enda föremål; hennes böner, fastor, och botöfningar hade, såsom hon uttryckte sig, funnit nåd hos alla helgon.