Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1851, sida 2

— I I Jag har ingen att gå till. Den fattiga flickans hjerta rördes af den lilles klagan; hon tog han vet hvarest det finnes; modren har aflikomma till en allmånnare kånnedom. rin, kånd såsom en storsupare, hade sistl. Söndag. då han lär bitrådt vid musiks uppförande å Qvillebåcken, så vål förplågat sig, att han I första gången utförde Gertruds roll, löste ganI första af de så kallade matkupletterna obarmhertigt falskt; de öfriga gingo bättre. Hr AlmReimann i lifstiden innehaft, så skulle enkan och barnen till en del komma i åtnjutande af de tjensten åtföljande inkomster, hvarigenom någon mildring kunde åstadkommas i det hårda öde. som nu så oförmodadt tråflat dem. ö 2Z En sjuttonårig flicka, Christina Hjort, som sör —närvarande försörjer sig med s. k. kalkslagning, anträssade en eftermiddag, under den tid koleran grasserade hårstådes förlidet år, på en bånk i nya allåen en liten vacker, torftigt klådd gosse, af 5 å 6 års ålder, hvilken utgjöt ymniga tårar. Tillsrågad af Christina hvarföre han gret så bittert, svarade gossen: ide hafva nyligen kört bort mamma i en hvit kista, utan att jag fått tala med henne; pappa sade i morse, då vi gingo denna vågen, att han var sjuk och bad mig stanna hår så långe, men sedan dess har han icke kommit tillbaka; gossen med sig till sitt hemvist, der hon ånda intills nu delat med honom det bråd hon under daglig svett och möda måste förvärfva, hvarjemte hon på det ömmaste värdat gossen. Man har sedermera fått reda på, att den lille gossens namn år Herman Andersson, åfvensom att fadren år en arbetskarl vid namn Samuel Andersson, hvilken vistas hårstådes, men som icke tagit ringaste notis om barnet, ehuru det hår under koleratiden förlidet år. Det lår nu varit fråga om, att barnet skulle intagas på sattigsörsörjningshuset, hvarefter det troligen komme att utpensioneras; men den fattiga flicka, i hvars torftiga bostad den lille öfvergifne en gång fann bråd och en annan moder, har förklarat, att hon hellre ville fortfarande dela sina smulor med den snålle gossen, ån att han skulle blifva utsatt får att råka i omilda hånder. Den fattiga Christina Hjorts oegennyttiga beteende mot ett öfvergifvet moderlöst barn, utgör ett så vackert bevis på ett ådelt hjerta, att vi ha ansett det förtjena att på detta sått En afdelningstrumpetare vid II:te 6:24. batteriet af hårvarande artilleri-regemente, Skahelt plötsligt nedföll och asled på stållet. I går afton gafs af hr Anderssons sållskap, endast för denna gång -Ialismanen eller De begge Rödhårige, lyriskt lustspel i 4 akter; texten af Nestroy, musiken arrangerad af direktör Becker. Denna pjes år redan bekant sedan hr Anderssons första sejour hårstådes förlidet år. Bland de spelande som båst utförde sina roller må i fråmsta rummet nåmnas hr G. Sandström (Titus), som mer och mer i sitt spel ådagalågger att han går stora framsteg på den bana han valt, och ehuru egentligen den allvarsamma stilen mest convenerar honom, visar han dock stundom att han ej år fråmmande åfven för den sannt komiska genren. Hr Berglund (Jockum) eger hår ett icke obetydligt parti, men önskvärdt vore, att han med kraftig vilja bemödade sig att göra sig tydlig och förstådd af publiken, en af de oumbårligaste egenskaper hos en skådespelare. Hr Hallberg (Spunds) har i detta stycke en af sina lyckliga momanger, hvartill bidrager såvål sjelfva libretton som hans maskering. Mamsell Östersson, hvilken nu sör ska oklanderligt denna sin uppgift, och fru Fehrnström var en icke oåfven fru von Storkensköld. Hvad kupletterna betråffar kan man omsjligen sanningsenligt såga att de gingo vål. M:ll Ö. har visserligen en liten nått röst, men alltför svag för den stundom alltför starka orkestern, hvars skyldighet det vål år att lämpa sig efter den sjungande. Hr Hallberg sjöng den I qvist var ej heller lycklig i sin sång; hr BergI I lund bör tydligare sjunga ut orden, hvilket ,