Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1851, sida 2

röst, egenkärlek och stolthet skola förblånda honom till den grad, att han skall tro sig hafva uttänkt ett medel till råddning. Olyckan hade också åndteligen gifvit henne detta misstrogna och lurande förstånd som gissar slaget innan det tråssar. De första blickar, som Don Gorteja vexelvis kastade på sin egen son och den främmande, öfvertygade henne att det för alltid var slut med den sednares lycka. Dag från dag mörknade horironten mer och mer, och Don Gorteja blef allt mera tankfull. Ändteligen, drifven af förtvislan, bländad af stoltheten, tryggt litande på det anseende, som rang och sörmögenhet borde gifva honom, beslöt han sig, utan att derom fråga Mariquita, till det aldrafarligaste steg och nedstörtade derigenom i förderfvets afgrund. Han som hotat sin maka med dolken om han ens tånkte på fårråderi, beslöt nu att anklaga sig sjelf. Sedan han i många år utan någon allvarlig orsak varit sluten, tyst och lömsk, handlade han nu för första gången öppet, just vid ett tillfålle, då endast grafvens tystnad kunnat rådda honom. I båsta form aflade han sin juridiska förklaring för den andliga domstolen i Granada;