Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1851, sida 1

22222:;7:—t.t — m saknas. Så t. ex. har statsskulden icke i något land tillkommit uteslutande för improduk tiva åndamål; i många stater har det hufvudsakligen varit för nåringarnes upphjelpande eller understöd, kommunikationernes utvidgande o. s. Vv. Skulle man nu afdraga skuldråntan i det ena landet, derföre att ett anna icke drager någon sådan, så måste man naturligtvis åfven åtskilja hvad af samma skuld. kapital utgifvits för produktiva och improduktiva åndamål, ty om man afskiljde skuldråntan i sin helhet, så lemnade man ju en ånnu större ojemnhet qvar i den olika förmögenhet, som de särskilda nationerne hafva, genom de förbåttringar och framsteg, som i ett eller annat land vunnits genom statslånens upptagande. Med ett ord: den enas Debet åt större ån den andras, emedan hans Credit är större; men P. T. vill att man skall förminska det förra, under det att det sednare qvarStår orubbadt. Se der hela P. T:s statsekonomiska vishet! deröfver bröstar hon sig med en oblyghet, som endast öfverträssas af dess enfald. Vi hafva redan alltför långe uppehållit oss vid en anmårkare, som synes sakna de enklaste begrepp om de åmnen, hvaruti han velat upptråda såsom kritikus och domare: och vi vilja nu endast slutligen anmärka, at! P. T., emot båttre vetande, påstår att H. T. vill, det en civillista skall stå i ett visst förhållande till statsinkomsterna. H. T. har anfört uppgifterne om de sednare, såsom der enda tillförlitliga norm, hvarefter, i statistikens nuvarande skick, man kunde bedöma huru vår nuvarande civillista förhåller sig til andra staters; men, långt ifrån att H. T. skulle hafva afsett, att de i alla tider och alla lånder böra stå i det eller det förhållandet til statsbudgeten, inser hvar och en, som kånnei H. T:s liberala åsigter och som följer tankegången uti ifrågavarande artikel, att vi icke hysa någon annan önskan hårom, ån den, at civillistan i alla stater och alltid måtte varmåttlig, och att den icke i något land elle på någon tid måtte stå i missförhållande til nationens tillgångar. Allt det enfaldiga pratet om att danskarne nu, då de åro betungade med en stor statsbugget, borde efter H. T:s åsigt, betala mera ån annars, år således er uppsåtlig förvridning af H. T:s framstållning enligt hvilken de nu just borde betala mindre, då deras tillgångar kunna anses varg förminskade. Hvar och en som hyser någon kärlek til fåderneslandet, som ålskar dess åra och sjelfståndighet och vill dess framskridande i upplysning och vålstånd, har icke utan smårta kunnat se de oupphårliga bemådanden, som i lång tid blifvit gjorda af vederbörande att förI skaffa sig ökade inkomster af staten, under det att denna måste se sina dyrbaraste intressen vanvårdade, sina oundgångligaste behof i nåmnde hånseende qvarstå ouppfyllda. Med förvåning hafva vi sett dessa försåk för nyade på samma gång konungen föreslår ati vi, af brist på medel att fortfarande behårigen underhålla vår örlogsslotta, hvilket vi hittills alltsedan Gustaf I:s tid förmått, skola nedhugga den våsendtligaste delen deraf och således sifva Gottland till pris åt ryssarne; på samma gång han erkånner att våra vigtiAAiii ss