Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1851, sida 1

Hår bad vål den, med afseende på hans trohet lugnade hustrun, att han skulle skona deras egendom, förklarade, att det var tillräckligt, når skökan blefve utjagad, och grep honom om armen för att hålla honom tillbaka; men han, uppretad — som ofta de lugnaste sinnen — nåstan till vanvett, stötte henne ifrån sig, sprang omkring huset som en hvirfvelvind, och satte eld på alla fyra hörnen af taket. Under några få ögonblick stodo de håpna qvinnorna stilla och sågo på; men når lågorna började att sticka upp åt den torra halmen, utstötte de höga rop af fasa och sprungo till dörren för att Öppna den. Den rasande Ditmarskaren ställde sig nu framför densamma, och försvarade den med sin brand, som, kringsvångd i luften, glådde och gnistrade de angripande till måtes. I följd af allt detta våsen och stoj bördes ingenting från det inre af ladan. Hustrun, som till en sådan ytterlighet hade uppbragt sin man, sann nu på ett hastigt medel till att dämpa hans antåndningsbegår: -Är du galen, ropade han, om du brånner henne inne, skall folk såga, att du icke vågade låta oss se henne. Låt upp, låt upp! att hon må komma ut!(Forts.) SETT SEEN ERE —