Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1851, sida 1

z-— t?t-?:gg — hos folket. Når det Elyseiska partiet uti sina tidningar, helt offentligen och uti nationalförsamlingen med ganska tydliga anspelningar låter förstå deras syfte att få Louis Bonapartes presidentskap förlångdt, visa republikens vånner folket att en statskupp år omöjlig så länge det ej i sin råttvisa harm låter förleda sig till någon demonstration, som skulle kunna gilva Bonapartisterna den glådjen, att få förklara Paris i belågringstillstånd c. Åc. Att vederbörande, sådant allt oaktadt, in till sista ögonblicket skola fortsåtta sina machinationer kan man taga för gifvet, och det år således svårt att såga hvad af de dagliga konflikterna kan uppkomma. Ju långre det lider, ju mera synes presidenten sjelf odeciderad och vacklande, ej om målet hvartill han vill komma, men om vågen, som han bör taga. Såsom ,ett talande exempel hårpå, vilja vi endast nåmna frågan om val af officerare, vid national-gardena. Man vet att ministeren Baroche för national-församlingen framlagt projekt till ny lag om national-gardernas orsanisation. Denna nya lag borttager medborgarnes rättighet att välja de högre oslicerarne, det vill såga från och med bataljonscheferne, och tillåmpar på val till de andra officersplatserna lagen af den 31 Maj. Sådant var med ett ord en allt får god bit sör reaktionen, att ej den kommission, som fick Sig uppdraget att granska lagen, bums skulle förklara sig för dess antagande. Detta skedde också, men emellertid hade tiden så framskridit att lagen omöjligen kunde i nationalförsamlingen få sin behöriga ventilation och behandling, innan tiden, då valen till officerare hos republikens alla national-garden borde försiggå. Hvad var nu att göra? Jo kommissionen och ministeren öfverenskommo att denne sistnåämnde, skulle sramlägga projekt till interimslag som upphåll tiden för valen till dess organisationslagen blifvit antagen. Såvida var nu allt godt och vål, men en vacker dag omtalade en af kommisionens medlemmar att han hårt inrikes-ministern Waisse yttra, att regeringen, efter att allvarligen hafva öfvervägt frågan, beslutat att officersvalen borde på sin behöriga tid försiggå efter provisoriska regeringens dekret, d. v. 8. genom allmån omröstning. Nu blef del allarm i lägret, och M. Walsse, uppmanad att afgilva ett beståmdt yttrande, förklarade att regeringen verkligen sattat ett sådant beslut och äfven ämnade verkstålla det. Naturligtvis ännu mer buller och bång; men kommissionen stod ej handsallen. Hon visste med hvilken hon hade att göra och förståndigade helt simpelt ministern att han hade några dagar att betånka sig på, men att, om regeringen vidhöll sitt beslut, så skuile kommissionen sjelf för nationalförsamlingen framlågga ett projekt om officersvalens ajournerande. I stållet att såsom en man stå vid sina ord och begagna ett af de få tillfållen, som ånnu kan visa sig för presidenten att åtminstone till någon del godtgöra allt hvad han emot republiken brutit, ryggade regeringen tillbaka och framlade projektet, som naturligtvis af majoriteten antogs, oaktadt de varmaste protester från venstran. Genom ett sådant vacklande ådagalågger presidenten en svaghet som bevisar hans kompletta oduglighet att föra ett — K—— nn