Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1851, sida 2

————————. — skanskorgar. Fulla af mod sprungo de öfver denna brygga, och snart sylldes platsen mellan den första och andra grafven. Hår uppstod ett nytt hinder: knipporna och skanskorgarne skulle hemtas bakifrån och föras genom den tåt sammanpackade massan, som ej en gång kunde utbreda sig åt sidorna, emedan den också hår inneslöts af breda och djupa grafvar. Ditmarskarnes kulor anställde under tiden en fruktansvärd förödelse i den tätt sammanpackade klungan: den vacklade, böljade hit och dit, lik en säfbevuxen holme under en rasande storm. Ordningen var borta och hade tagit besinning och estertanka med sig; fruktan vann allt mer och mer intråde. Officerarnes osåkra och ofta hvarandra motsågande kommandorop, de sårades dådsskri, Ditmarskarnes jubel, deras hån, deras hot och förbannelser, som vinden tydligt förde öfver till den danskholsteinska håren — allt ökade de förut segervana krigarnes oro och förvirring. Man måste tillbaka för att komma ur den iråkade förfärliga fällan; anförarens våldiga ståmma, som ännu icke öfverröstades af larmet, stormen och kanonernas brak, befallde återtåg. Oordentligt, mördande blef det, ånnu mera ån framryckandet: man stråmmade till, trångdes, illfånades får att komma öfver grafven;