Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1851, sida 2

hjelp. Hvarje ögonblick hafva vi att förvänta vår gamla trogna bundsförvandt. — Uvad, utropade Reimer, hvem år det, som rusar ned åt vägen och förbi skansen? Isebrand såg ditåt och genmålte: det år Tellingstedtarnes fana; det år den förstärkning, som de hafva såndt oss från Hejde; men denna hetta och ifver duger icke . ... se, huru gardet ordnar sig, för att taga emot deml— Vi måste ila dem till hjelp! utropade Reimer. , — Nej, på intet sått; genmålte den betånksamme anföraren. Ditmarskens råddning hänger på ett härstrå; öfvergifva vi skansen och öfvermannas af den talrika skaran, så år allt förlorat.... — Se! afbröt honom Reimer, nu springa de allaredan öfver den sista grafven — nu vånda de lansarne mot dem .... de fålla dem . . .. nu går det låst .... låt ätminstone kanonerna tiga: annars skjuta vi ned våra egna, tillika med fienderna. — Nej, icke engång det! genmålte Isebrand; men tillsåg dem blott, att de rigta dem något högre. Elden måste fortfara, och kulorna icke spillas. (Forts.) Pr 33