Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1851, sida 2

på många stållen brast den skröpliga bron; de fråmsta nedtrampades, och blefvo sjelfve till öfvergångsmedel för de efterkommande. Lugn, oförfårad, omsusad af kulor håll Jörgen Slenitz på sin stora stridshingst midt emellan det återvåndande avantgardet och sin hufvudstyrka samt ordnade begge till ett nytt och föråndradt anfall. De skockade sig omkring honom, som böljorna omkring en klippa, hvilken står orubblig under stormarnes raseri, midt i det upprörda hafvets brånningar. På skansens bröstvärn stod Åebrand och åsåg tyst och småleende förvirringen i den fiendtliga håren; hans kanoner fortforo att ur sina Jjungande eldgap slunga de mårdande kulorna. Reimer från Wimerstedt trådde bort till honom och yttrade till honom: -Våra grosva, hårdsmålta klimpar tyckas icke smaka de fina herrarne vål dernere, de betåcka sig . .. de vika . . . skulle vi icke nu följa dem ett stycke på vågen?— För tidigt, Reimer, för tidigt! genmålte Isebrand; hvarföre skulle vi uppoffra vårt folk, förr ån nåden och behofvet så påkalla? Kanonerna göra ju ånnu god verkan. Vi vilja se tiden an tills hafvet kommer oss till