Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1851, sida 1

sjön och underlägset örlogsslottor der dessa kunna uppträda, hvilket erfarenheten utan undantag har bevisat.), samt vidare beskaffenheten af våra kuster, hvilka endast på vissa stållen erbjuda det skydd som fordras för att kunna upptråda med skårgårdsflottor, hvarom man kan öfvertyga sig med en blick på kartan, —, dessa obestridliga omständigheter göra att skårgärdsvapnets anvåndbarhet måste blifva mycket inskränkt vid såäderneslandets försvar, ja måhdnda ingen om sienden riktar sina ansall emot vära öppna kuster. Man må icke förblanda våra närvarande förhållanden med hvad de voro under Finska krigen. Då kunde skärgärdsslottan deltaga i och medfölja landtarmåens rörelser under hela fålttåget, ty sienden avancerade alltjemt långs en kust omgifven af skärgård, hvarföre en skårgårdsflotta alltid var i tillfålle att anfalla fienden i dess flank eller rygg, och kallades derföre med råtta armeens flotta, samt bemannades till större delen af landttrupper under eget befål. Så åro dock icke förhållanderna numera. Når fienden nu kommer så blifver fråga att möta hans front, emedan han anfaller vinkelrått emot vår kust, och genombryter den del af skårgården (nb. om anfallet sker emot skårgård) som ligger emellan honom och vårt fasta land, hvarefter den afgårande striden kommer att utkåmpas inne i landet långt ifrån både skårgården och dess försvarare. Äfven kan man antaga, att om en fiende kommer för att eröfra vårt land, så har han så beräknat sin styrka, att han åtminstone vid första angreppet kan vara viss på segern, samt att han väljer en anfallspunkt hvarest han kan anvånda sina öfverlägsna örlogsfartyg. Vår skårgårdsflotta, huru stor den ån må vara, kan således ej påråkna annat ån att af fienden blifva språngd, såvida den kommer att möta fienden, och kan derföre aldrig komma att anses såsom ett sjelfståndigt emot fienden tillråckligt vapen, utan blott säsom ett avantgarde för landtarmeen, hvilken alltid måste anses såsom såderneslandets hufvudförsvar. Sedan sienden redan vunnit insteg på sasta landet, så återstår för skärgårdsvapnet blott att oroa och skårmytsla med de positionsbefåstningar, hvarmed fienden försåkrat sin landstigningsplats; men åfven hår år ej mycket att uträtta för skårgårdsbåtar, som ej våga sig ut på sjön, och dessutom har att strida emot en dfverlågsen, af örlogsskepp och fortifikationer beskyddad fiende. Att tro våra skårgårdsfartyg kunna våga sig öfver hafvet till den siendtliga kusten för att utöfva repressalier eller skada fiendens handel, det hörer till sådana luftplaner som ej tåla någon närmare granskning.) Vi hånvisa till Danskarnes strider i Öresund och Belterna 1809—10, Napoleons vanmakt i Engelska Canalen 1801, vår egen oförmåga vid Pitkepass och Wiborg 1790 samt Norrmännens vid Waloarna 1814, och slutligen de färska exemnlen ifrån 19240 åre ctridar