Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1851, sida 1

ler jollar, samt ett chefsssartyg, ett bogseringsångfartyg, en flytande smedja, och minst ett sjuktransportfartyg. Hela materielen skulle således blifva 168 st. kanonslupar, 96 st. kanonjollar, 22 chesssartyg. 22 bogseringsån båtar, 22 slytande smedjor, samt 22 sjuktransportfartyg, och skulle tillsammans kosta bko rdr 7,038,738! Men detta år blott den reguliera materielen. Ytterligare tillkommer för hvarje bataljon sex patrullbåtar, samt transportfartyg af mångfaldiga slag, såsom för ammunition, proviant och utredningar, åfvensom för brånsle till bogseringsångfartygen, hvilka erfordra stora förråder, enår de sammanlagdt uppbrånna endast i timmen circa 80 tunnor stenkol eller 20 samnar ved. Med båsta vilja kunna vi ej inse möjligheten, ånnu mindre behösligheten, sör Sverige att först bekosta skapandet af ett så dyrbart skårgårdsvapen, samt att vidare år efter år underhålla detsamma i eslektift skick; den som tror motsatsen måste åtminstone tro blindt. Gör man sig deremot den ringaste måda att undersöka, så skall man klart och tydligen finna, att om ån landet med anstrångda uppoffripgar kunde frambringa och årligen föryngra ett så kostbart vapen, så vore det dock ett sörslösande af nationens krafter utan motsvarande åndamål. Vi tveka ej att förklara, att de, som tro sig med körgårdsstoltor kunna beskydda våra kuster åro groft missledda, antingen genom total glömska af sjön och dess egenheter, eller också genom dessa vanliga drömmar som en långvarig fred framkallar tvert emot den erfarenhet föregående krig hafva visat. Men lågger man illusionerna åsido, så qvarstår såsom obestridlig verklighet: att skårgårdsvapnet består af en materiel som år qanvändbar i sjögång och således icke annat ån undantagsvis kan upptråda i öppna. sjön, och följaktligen icke heller framföre våra öppna kuster, — att skårgårdsvapnet aldrig förmått något emot större örlogssartyg, linieskepp eller fregatter, hvilket erfarenheten utan undantag alltid har visat, och således ej kan påråknas att med framgång upptråda emot andra ån mindre fartyg och af samma vapenart som det sjelf år — samt slutligen, att skårgårdsvapnets terrång endast år skärgården, och blott sådana delar af skårgården, hvilka genom trånga inlopp eller grunda fjärdar förhindra större örlogsfartyg att der manövrera. Kastar man nu ögat på en sjökarta ösver Sveriges kuster, så ser man att nåra hälften af Svenska kuststråckan år öppen, utan skärgård, och oförenlig med en skårgårdsflottas fordringar. Ända ifrån Piteå ned till Qvarken år kusten tillgånglig för större örlogsfartyg och utan betåckning för skårgårdsslottor. Likaså ifrån Hernösand nedanföre Gefle till Holnäs udde, som erbjuder den sördelaktigaste landstigningsplats. Sedan hela sträckan norr och söder om Grisslehamn som ligger gent emot, blott 3:ne timmars våg ifrån Åland. Vidare Gottland och Öland och nåstan hela kusten ifrån Calmar, blott en del af Blekinge undantagen, ned till Helsingborg och upp till Kungsbacka, hvilka kuststråckor får det mesta bestå af öppna brådjupa strånder, och hvilka strånder återigen omsluta våra bördigaste provinser. Dessa omståndigheter sam manlagde, hvilka måste fullt förstås, nemligen att skårgårdsvapnet år oanvändbart i öppna