Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1851, sida 1

och en, som var i stånd att röra en hand, hjelpte till; hackor, spadar, skoflar och skottkärror kommo hastigt i gång, och den, som icke kunde göra annat, samlade sten. hebrand var nårvarande, öfverallt uppmuntringar behöfdes icke. ÅÄnnu innan mörkret inbröt, var skansen i ordning och befästad med tolf såltstycken, al hvilka de sex kunde bestryka den raka vågen; de Ofriga sex beherrskade tillika vågens böjning. En djup graf stråckte sig hela vågen utomkring befåstningen, och långre bort från denna, på behörigt afstånd, ånnu tvenne andra, med något lågre bröstvärn. En sjock dimma, som hela estermiddagen hade lägrat sig ösver landet, hade dolt detta företag för fiendens 8 ögon. Det var midnatt; stjernorna tindrade matt genom dimmans tunna slöja. Vådret var mildt och stilla; vinden hvilade. Det var fullkomligt lugnt i luften; det såg nåstan ut som om himlen öfverlade, från hvilken kant och mot hvem han skulle sända stormen. Blott det evigt upprörda Vesterhafvet låt höra sitt ihåliga och dolva rytande, denna varnande röst, som aldrig sörgåsves når Ditmarskarens öron. Isehrand förnam den, under det han vandrade från den ena åndan till den andra på sin nyss uppkastade vall, och yttrade till Rei