Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1851, sida 1

till en början skall anvånda; ty folket har för sig råttvisan och råtten, och råtten och rättvisan skola ofelbart triumfera. Folket tror på deras styrks, och skall låra kånna sin egen styrka. Man har öppet vågat neka nationens suveränitet, ty makten vet alltför vål att man då skulle spörja efter hennes beråttigande, och som hon utom nationens vilja ej har något sådant, skulle hon anses såsom inkråktare, och nationens berdtligande skulle då genast intråda. Nu, når nationens suverånitet år erkänd, under hvilken förevändning kan man långre neka dess utöfning åt största delen af nationens medlemmar, det egentliga folket, hvem beråttigar till att såga åt folket: folk, ehuru du hör till den suveråna nationen, skall du dock ej få begagna dig till större del af denna suverånitet, ån det behagar oss att tillåta det. Kanske sullmäktige vid riksdagen skulle våga föra detta språk, men hvad äro vål desse fullmåktige om ej solkets delegerade, ehuru de lleste förhindrats att de taga i deras utväljande. De åro ju Svenska folkets representanter! Deras funktion år att representera folket, deras pligt att samla dess Önskningar och vilja sör att enligt vissa förut hestämda former förvandla dem i lagar. Om folket således vill direkt gifva dessa önskningar, denna vilja tillkånna, så ega dess representanter att endast lyda. Huru klar denna folkets rått år, har man allt hittills på mångahanda sått eluderat den, men detta har endast kunnat lyckas så långe mannen af folket var den isolerade menniskan, men når associerade de gifva sin vilja tillkånna, måste de maktegande gifva med sig. Men om folkets representanter om den exekutiva makten göra sig döfva för de allvarsammaste förestållningar, d å hafva de sjelfve förstört sitt beråttigande, sin råttstitel. De beslut de kunna taga blifva utan bindanda kraft för folket, och nationens rått att på nytt ordna sitt styrelsesått intråder då både af råttighet och skyldighet. Råttighet, ty hvilken bar makt att utan nationens samtycke disponera öfver det som hår henne till; skyldighet, ty den menskliga varelsens första pligt år att qvarblifva menniska, således att afskalfa slafveriets ok. Men man skulle tillåfventyrs såtta våldet emot råtten! må vara, hvarje brott år möjligt, men då blefve det ej långre en debatt emellan folket och de ölrige der förnuftet ensamt afgör, det blef då en fråga som styrkan skulle lösa, och magten som bragt det derhån finge skylla sig sjelf. Det felas ej exempel som låra oss i hvad förhållande de måktigares styrka står till folkets. Framför all fråga om styrka och rått, år det likvål den stora tanken af pligt som skall hålla folket uppe under kampen, på hvilkens utgång dess öde beror. Pligten skånker den uthållighet som medför segren. Man kan uppollra sin egen fördel, öfvergifva sin personliga råttighet, men man kan ej utan att begå ett brott öfvergifva sina bröders rättigheter och fördelar. Pligten beståmmer viljan, men år ej underkastad viljan. Pligten framstår såsom en befallning ofvanifrån, ifrån Gud; hon år religion.