Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1851, sida 1

hade varit hans söljeslagare vid beskickningen; nu önskade han också att behålla honom hos sig i striden; han våntade sig mycket bistånd af hans djupa förstånd och stora klokhet. Till dessa yttranden smålog Holm — dock något tvunget — och en ansigtskännare skulle hafva i hans hafva läst både misstro till Isebrands loftal och olust att emottaga den föreslagna hedersposten. Så långt hade de kommit med sina anordningar; men nu uppstod den frågan: hvilken del af försvarshären som skulle föra det heliga baneret — det invigda korset? Enhvar af dem gjorde fordran på detta palladium och förklarade sin egen post för den vigtigaste och farligaste, förfåktande sin mening med alla möjliga grunder — både starka och svaga. De fyratioåtta visste slutligen ingen annan utvåg, ån att frågan skulle afgöras genom lottkastning. Då framtrådde Carsten Holm och förklarade trotsigt, att hvarthån korset kom, der ville han vara med; åtskilliga personer hade dragit hans mod och upprigtighet i tvifvel; han begårde nu tillfålle att få ådagalågga begge delarne, och dertill vore Dusind Dyvels Werif råtta stållet. Den ene efter den andre gaf hårtill sitt bifall och understödde Holms påstående med det tillågg; att detta