Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1851, sida 1

— — kad att med den materiella styrkan söka vinna en kanske osåker framgång. De moderna slafvarnes Spartacus skall deremot bevåpna den med deras råtliqhet, deras odisputabla rättighet, och det år genom henne som de skola segra. Huru föraktlig lag man ån stiftat emot folket, har man dock ej kunnat göra den så elak att den år sluten för hvarje klagan, att den kan hejda reklamationer och hindra att de blifva allt mer och mer allmånna, alltid mer uttryckliga och befallande, att den ej då och då uppvåcker hos sjelfva förtryckarne allvarsamma bekymmer som oroa deras såkerhet; ty dessa folkets fiender veta att de åro besegrade når opinionen, den allmänna önskan uttalat sig; mot nationens vilja duga ej några hinder. , Efter så många seklers kristendom lefva vi annu under ett hedniskt statssystem. I namn al alltings suveråna upphof, den himmelske fadren som omfattar alla sina barn med samma kärlek, har man proklamerat jemnlikhet, frihet och broderlighet, och likvål år olikheten öfverallt, tråldomen öfverallt. allestådes har den ena brodern fastnitat slafkedjan omkring den andre broderns ben; allestådes darrar folket under en förtryckande gudlöshet, i stållet för Christi milda ansigte ser man öfverallt Cains våldnad. Men denna stora oordning, denna ogudaktiga rebellion emot Gud och hans lag bår hafva en gråns. Folket kan ej långre underkasta sig allt detta, såvida det ej sjelft vill blifva medbrottsligt. Intresset, pligten, allt bjuder att fullkomna det heliga verket af samhållets pånyttfådelsn. Men genom hvilka medel skola denna pånyttfådelse åstadkommas? På hvilken våg skall man anlånda till det mål, som man måste uppnå? Frågor, svåra att låsa; det år nödvåndigt att underkasta dem den nogaste granskning, ty hvarje misstag medför bedrösliga följder. Först måste man ihågkomma och aldrig glömma, att det möjliga i hvarje tid år endast det som år moget i det allmånna medvetandet, det som, steg för steg beredt, slutligen har blifvit en allmån långtan och åtrå; att hvarje reform, som visar sig såsom en radikal tillintetgårelse af det existerande, såsom ett kullkastande af det som ånnu har lefvande rötter i mängdens id6er, vanor, seder och opinion, sann eller falsk, strandar alltid; att således ingenting år mera skadligt ån rena förnuftstheorier, isynnerhet om de framstå med anspråk att absolut noggrannt blifva följda, ån theorier, som ej antagas af de fleste, åfven om dessa theorier orått bestridas. Allt sådant verkar endast att ifrån framåtskridandets sak skilja annars vålvilliga menniskor, hvars medverkan för reformen år nyttig, ja oftast oumbårlig. En viss allmån uppfattning beståmmer grånsen emellan det som under en viss period år verkstållbart och det som förgåfves försökes. Det som var omöjligt i går, år det ej längre idag. Man kan aldrig abstrahera tiden och det som tiden för med sig. För att lyckas måste man placera sig midt uti de menskliga tingens lopp, ty endast der finnes styrkan. — Således år bland annat våldet alltid förhatligt för mångden, som fruktar det först emedan det medför verk ningar som förstår ordningen, och sedan eme