Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 2

skådespelare, och iakttog oasbrutet i detta sitt parti allt det humoristiska allvar, som sörfattaren nedlaggt deruti; hans maskering var ypperlig. Hr Andersson rappellerade såsom tiggare alltför mycket kardinal Montalto; för ösrigt var hans roll så obetydlig, att derom intet år att såga. De öfriges roller voro åsven alltför obetydliga att blifva föremål för någon kritik. Fördelningen af rollerna till de stumma allegoriska personerna i dödens förgård var särdeles lyckad, ty hvar och en hade erhållit den mest passande. Äfven denna gång var belysningen öfver Odödlighetens gudinna ganska vacker; dock kunde gerna den gröna elden varit borta, ty den gjorde på långt når ej den effekt, som den blåa och råda; — förra arrangementet, att låta den blå sluta belysningen, var vackrare. Mamsell Östersson (Odödligheten) visade åsven denna gång att hon ånnu tillhör oss stackars dödlige, i det att löjet gjorde några ryckningar på hennes låppar, hvilket naturligtvis en så upphöjd personlighet, som Odödligheten, ej får låta komma sig till last. En sårdeles lycka var att hr Hedberg gifvit efterpjesen namnet — första April, ty eljest nade den såkerligen af publiken fått en hård, måhånda råttvis dom. Ehuru vissa partier ej saknade verklig humor och qvickheter, var dock det hela af en alltför grofkornig halt. Kupletterna voro för öfrigt vål sammansatta och några af melodierna ganska passande för texten. Skada blott att hr Hallberg sållan låt höra slutorden i någon kuplett. Det tycktes nåstan som om han tröttnat att sjunga ut, så snart han kommit till de sista stanserna.