Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1851, sida 1

EE — kort kommer att till rikets nu församlade stånder aslåtas. Det berättas nu såsom sullt tillförlitligt, att H. M. Konungen icke kommer att sanktionera det af krigskollegium fattade beslut att upphåfva passevolanskontrakterna med artilleriregementena, Möjligen år det artilleriets högste chef, H.K. H. Kronprinsen, som upplyst H. M:t om hvart ett dylikt beslut, om det sattes i verkstållighet, skulle leda, och sålunda från nåmnde vapen afvåndt den hotande faran. Det hade får artilleriets besäl varit synnerligen vål, om H. M:t, i frågan om artillerikommittcens betånkande och den af krigsministern utarbetade Kongl. propositionen om förhöjning af lönerna åt bem. besäl, åfven hade lyssnat till det af H. K. H. förordade betånkandet mera, ån till bem. hr ministers skefva, omogna och ensidiga framstållningar. håttre lycka en annan gång, får vål imellertid artilleribefålet nu med Jakob Ärlig såga, och jag för min enskilta del instämmer dori med det tillägg: under en annan chef för landiförsvarsdepartementet. I dessa dagar har af riksdagsmånnen Lars Rasmusson, Olaus Eriksson och Erik Christensson, såsom befullmåktigade ombud för samtlige rusthållarne vid sådra bataljonen af BoI hus låns Kongl. regemente, blifvit till K. M:t inlemnad en för nåmnde rusthållare och sålunda för en stor del af lånet maktpåliggande petition om, att K. M:t, på af ombuden anförda skål, och med bifall till rikets stånders beslut af den 5 Maj 1841, måtte för dess del åfven besluta, att Bohus låns regementes södra bataljon må förvandlas till ståndigt infanteri, under samma vilkor, som får norra bataljonen af regementet åro gållande. Jag öfversånder i asskrist nämnde petition, åt hvilken, alldenstund den, såsom nyss nåmndes. för en stor del af länets rusthållare år af mycken vigt, red. så fort sig göra låter torde gilva den offentlighet, som den förtjenar. Det beråttas, att riksdagsmannareformsållskapet, vid ett i går å vanligt stålle hållet sammantråde, i åtskilliga punkter frångått sitt, af mig i min sednaste skrifvelse meddelade, beslut rörande vissa modifikationer i ÖrebroI förslaget. IIvarutinnan detta fråntrådande egentligen bestått, har jag ej kunnat få reda på, alldenstund jag såsom konvalescent ej fått gå ut och höra mig om bland de personer, som bevistade sammantrådet. I en följande korrespondensartikel torde jag dock kunna lemna nårmare upplysning derom. Något definitivt beslut blef ej fattadt i går afton, så mycket vet jag, åfvensom att de då föreslagna söråndringarne hade en vida mera frisinnad tendens, ån de vid förra sammankomsten antagna, och hvilka i går skulle justeras. Sjukligheten inom hufvudstaden år betydlig. Synnerligast grasserar insluensan på ett riktigt österrikiskt-ryskt-barbariskt sått bland dess befolkning. Hvar fjerde menniska, tror jag, hostar, pustar och klagar öfver snufva och bröstverk. Naturligtvis gör denna sjukdom icke eller något undantag för riksdagsmånnen. Kunde den pratas bort, så blefvo de nog förskonade; men ehuru den såges rligga i vådret och alltså måste vara ett slags vådergift, låter den dock icke sördrifva sig med munvåder. Den Hanemanska SR 2 .127 2 1 4