Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1851, sida 1

kärleken och dess fröjder — det var mera ån man kunde begåra af någon flicka. Hvar och en af dem hade ju sin tillbedjare, eller våntade honom; oeh att för alltid assäga sig lifvets ljufvaste hopp, år långt svårare, ån att bortgifva sjelfva lifvet. — Det skulle blifva svårt — tog Carsten Holm till ordet — att vålja bland så många och det skulle våcka otillfredsstållelse och afund att föredraga en framför alla andra, som anmåla sig. Båttre år då antingen att en far sjelf tillbjuder sin dotter, eller att föreståndarne och det hår församlade folket åro ense om, hvem de skulle vilja hedra, med en sådan utmårkelse. — Det sista år det båsta — ropade flere på en gång — hvem förtjenar fårnåmligast denna årebetygelse? — Hans Wollersien i Wöhrden — hviskade Holm till sina sidomån — år en af landets åldste och mest aktade mån; hans dotter skolen J vålja. — Hans Wollersien! — ropade begge högt — hvad såger ni om er dotter Erika? vill ni sörunna henne denna åra? — Erika! ropade flere — det år sanning — låt det blifva henne!