Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1851, sida 1

oupphörlig rörelse. Alla salar voro dfverfyllda af pråktigt klådda kavaljerer i sidentröjor med smala ärmar och puff vid skuldrorna; långa snåfva sidenbyxor med utstoppade stora höfter, af de mest prunkande fårgor, röda, gula, gröna och blå; dertill brednåsade skor med ofantligt stora bandrosor, utgjorde dåtidens mest lysande drågter. Ringar, armband, halskedjor — allt af renaste guld och mest konstiga arbete — och fina, knipplade kragar fullåndade den kostbara drågten. Hvem som då hade förflyttat sig derifrån direkte till Hejde, skulle tro sig försatt till en annan verldsdel, eller i en annan och fjerran aslägsen tidsålder. Den Öppet liggande staden, med sina låga hus, sitt rymliga torg, sina långstråckta, flacka och jemna omgifningar, syntes båra vittne om fred och frihet; om ödmjukhet, tarflighet och alla andra ett lyckligt tidehvarfs dygder. Blott med friheten hade det sin fullkomliga riktighet, det öfriga kunde tåla många inskrånkningar. Med grannarne, Danskarne, Nordsrisarne, Holsteinarne, befunno sig Ditmarskerne i ett nåstan oafbrutet krigstillstånd, snart med en och snart med slere. Och hade man utom landet fred, uppstod stundom socken mot socken, får att med svårdet jemna en eller annan familjtvist. Med ödmjukheten förhöll det sig ånnu såm