Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1851, sida 1

I I I SIIIL CILCILLIULCIIIIC(. Ar 1810, då Sverige ännu icke offrat sina söners blod och millioner i penningar får besittningen af Norge, och vårt konungahus så2 h II: ledes ånnu icke hade någon annan eirillista, ån den svenska staten lemnade, utgjorde hela anslaget till hofoch slotts-staten 467,823 idr bko; men sedan Norge blifvit betvingadt, och hofvet åfven derifrån erhöll anslag — den enda frukt, som man af alla våra uppoffringar för denna sak, icke försmådde att taga — blef vål det svenska nedsatt? Tvårtom! Det uppstegrades 1815 till 618,153 rdr, och vår nuvarande dynasti låt derjemte gåra sig en årlig present för evårdliga tider från Svenska folket af 200,000 rdr bko ). ) Bland de många förhoppningar, som fåstade sig vid vår nuvarande konungs uppstigande på thronen, utgjorde den en af de, som det syntes, mest grundade, att han skulle nedsåtta sin hofhållningssumma till I någon motsvarighet emot landets tillgångar, eller att han åtminstone skulle afsåga sig den, på ett så besynnerligt sått tillkomma stora dynastiska råntan. Ingendera af dessa förhoppningar hafva blifvit förverkligade; och då man gör allt, för att komma oss att glömma såvål att den ånnu utgår — derigenom att den aldrig omnåmnes i någon offentlig redogörelse för I Ä ; : statsverkets finanser, eller i de kongl. propositionerne om lista husvudtiteln, hvilka i öfrigt äro så omtänksamt uppställda, att de omtala huruledes förra kronprinsessan haft 2000 rdr mera ån för den nuvarande begäres, samt tillkånnagifva hvarje afbetalning, konungen gör på sin egen skuld den s. k. kabinettskassans — Som buru detta sällskap ånyo der tillkommit, då maktens satelliter söka inbilla folket, att den utgör en billig ersåttning för uppoffringar från dynastiens sida, åro vi nödsakade att hår söka uppfriska minnet af denna berömliga affår. Under den stora oro, som herrskade i de europeiska kabinetterne under den Napoleonska suprematienoch medan monarkerne öfverallt sökte allierade emo den sranska jätten, ingingo äfven Sverige och England ett sådant förbund, den 3 Mars 1813, hvarvid Sverige förband sig att anvånda 30,000 man till en expedition på fasta landet emot Napoleon, i förening med en rysk armde, samt att till England upplåta nederlagssrihet i 3:ne svenska städer, hvaremot England förpligtade sig att till Sverige afträda ån Guadeloupe samt erlågga 200,000 St. månadtligen i subsidier, och att derjemte ej allensst icke lågga något hinder i vågen för Norges förening och beståndiga införlifvande med Sverige, såsom en integrerande del deraf, utan åfven att dertill medverka till sjös. Dessa voro vilkoren emellan de 2:ne makterne, och de blefvo åfven å ömse sidor uppfyllda. Men då, i fredsslutet med Frankrike, England förbundit sig att till sistnåmnde makt återställa Guadeloupe, och fördenskull, enligt en traktat i London af d. 13 Aug. 1813, till Sverige erlade 24 millioner francs, eller 12 millioner rdr bko i lösen för samma Ö, förklarade högstsalig konung Carl XIII vid 1815 års riksdag, att svenska staten af nämnde summa visserligen skulle erhålla hålften, men detta vore en skånk af dess konung och kronprins, emedan konungen af England aftrådt ån, blott för att visa sin personliga tillgifvenhet för Kongl. Maj:t och kronprinsen. (Traktaten var af följande lydelse: Hans Storbritanniska Maj:t, för att gifva en fast borgen för varaktigheten af de kontraherande makternes såvål politiska som handelsförbindelser, samt ett tydligt bevis af sin uppriktiga vånskap får dess allierade, aftråder åt konungen af Sverige och dess eftertrådare på svenska thronen, enligt den successionsordning. . . .besittningen af ön Guadeloupe e. hvarefter ofvannåmnde vilkor å ömse sidor omröras. Skulle nu dynastien hafva Guadeloupe, för det att svenska armåen tågade i sält, och dess sjöstäder blefvo nederlagsplatser för brittiska handeln m. m., hvarföre skulle dynastien icke då äfven taga subsidierne?) Andra hålften skulle af svenska nationen betraktas såsom ett stående lån, sedan Kongl. Maj:t med hela summan inlåst de af rikets skuldförbindelser, som då voro i utländsk mans ägo. Den andra hälften af lösesumman, hvilken nationen -ickesick, skulle den deremot förränta med 200,000 rar bko årligen, så länge någon ättling af dynastien sinnes till. Förslaget bifölls af de menlösa ständerne nästan utan diskussion, till följe af den rådande förblindelsen om beskassenheten af norska föreningen. Men då denna entreprenadaffär var så beskaffad, erfordras det i sanning en särdeles liknbjanet om sitt anseende att ändock bibehålla en dylik årsrånta och att dessutom oupphörligt begära ökade anslag för sin familj. Utbetalningen af den årliga råntan började d. 1 Aug. 1815 och har sedan under de tills dato förslutna 35 åren fortgått med 200,000 rdr bko årligen, hvilket tillsammans har inbringat konungahuset och berösvat staten en summa af 7,000,000 rdr bko eller 10 och en half millioner rdr rgs. Om ständerne 1815 upplånat de 6 mill. rdr bko, som England utbetalade till riket i låsen för en af dess besittningar, men som staten icke erhöll, och anvåndt dessa medel, likasom de ösriga 6 millionerne, till infriande af den utländska gälden, hade nationen redan nu besparat sig en kontant utgift af en million rdr bko; men huru oerhörd blir icke den genom ingåendet på berörde kontrakt lidna förlusten i ep framtid. Det är att hoppas, att vår nuvarande dynasti skall långe lefva, mycket långe, och lika sörvissade kunna vi vara att den, på detta sått, skall med hvarje år blifva oss mera dyrbar. Vid detta århundrades slut skola vi för denna briljanta affår hasva till konungahuset utbetalt 17 mill. rdr bko. och vid nåsta sekels utgång 37 mill. samma mwnt! Post-Tidningen toraa Llunna unnlvca