Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1851, sida 1

sörra riksdagarne, genomdrifva allt hvad konungahuset i sådant afseende begårt och till och med mera ån det måhända önskar, för att, på folkets bekostnad, göra sig hofvet förbundet och på samma gång visa sin erkånsla sör det handtag, partiet från detta håll nyliden erhållit i motverkande af fåderneslandets dyrbaraste angelågenhet, utan åfven i sina tidningar utveckla den största verksamhet och en mångbepröfvad taktik för att förvilla opinionen och inverka på den om sakförhällanderne mindre upplysta delen af våra represSentanter — till exempel hvarpå vi blott vilja anföra, att -Tidenfår den 22 Januari, således tre dagar före dotationsfrågans afgörande i statsutskottet, innehåll en långre, med en mångd sifleruppgifter uppfylld artikel, i äåndamål att visa, att det år nationen, som står i skuld till konungahuset får penninge-uppoffringar, och att vi blott afbårda denna skuld, när vi förgåta att vi hafva några andra behof ån hofvets; hvilka sifferuppgifter blott hade det felet att vara dels rent af falska och dels byggda på otillförlitliga kållor. Frukterne af dessa bemödanden hafva thyvårr redan visat sig, då icke blott det af regeringen begårda anslaget till kronprinsessan af 18,000 rdr bko nu blifvit af statsutskottet beviljadt, utan man åfven lyckats genomdrifva en af omständigheterne alldeles opäkallad motion om förhöjning i de Kongl. arslurstarnes apanage från 20,000 till 30,000 rdr bko — en förhöjning, som icke ens å det Kongl. husets sida blifvit begärd och hvars motionerande innebär den söga artiga suppositionen, att den höga samiljen vill hafva alit hvad den möjliö gen kan erhålla. Visserligen lyckades det blott med svett och möda — två (säger 2) rösters majoritet; — men man vet af erfarenhet att vederbörande icke lida af någon slags ömtålighet i sådana fall. Om man kastar en blick på våra representanters beteende under föregående riksdagar i frågor om anslag till första hufvudtiteln, skulle man kunna tro, att svenska stånderne, likasom Loths familj, vore förbjudne att se sig tillbaka eller bure någon sårdeles fruktan för att egna någon tanke åt sina föregående tillgåranden i denna sak, så liten uppmårksamhet offra de åt det Kongl. hofhållningsanslaget i sin helhet, så osörväget, ja låttsinnigt kasta de statsverket in uti nya förbindelser. För hvarje gång en förhöjning begåres i de yngre medlemmarnes af den Kgl. familjen apanage, påstå de konservative, att den åskade summan år så ringa, att våra prinsar eller prinsessor i åldre tider haft ånnu större anslag, och att de nuvarande redan åro mycket anspråkslösa, som icke begåra fullt det som till de mest doterade af dessa blifvit utgifvet; men man aktar sig noga att jemföra hvad Konungen för sig och det Kongl. huset, sammanräknadt, nu åtnjuter, och man glömmer eller lätsar glömma, att, om den Kongl. civillistan i sin helhet nu år lika hög — myntförhållanderne iakttagne — som under de tider, då vissa af den Kongl. samiljens medlemmar åtnjöto de åberopade anslagen, hela räsonnemanget om skyldigheten att förhöja densamma, för sådant åndamål, förfaller till en naken advokatyr för en oråttvis sak, och att, om — såsom nu år fallet — den sörsta husyudtiteln nu år betydligt högre ån under berörde tider, det icke behösves något sårdeles skarpsinne för att inse såvål det skefva i logiken som det försåtliga i afsigten af en dylik deduktion. , Det synes oss derföre vara i dubbelt hånseende nödvåndigt att, så mycket möjligt år, såsta den allmånna uppmårksamheten såvål på hvad det Kongl. huset för nårvarande af staten åtnjuter, som på den Kongl. hofhållningssummans belopp före den nuvarande dynastiens ankomst till Sveriges jord; och då det innationella partiet icke blyges att påstå, det vår national-ära skulle fordra att ånnu ytterligare (och, utan tvifvel, i oåndlighet) dka den Kongl. civillistan — denna national-åra, som de alltid föra på tungan, når det gåller att förskassa konungahuset ökade inkomster; men hvilken de så djupt förakta, då sråga är om att upprätthälla densamma genom ett tidssenligt framskridande i bredd med andra nationer, eller att håfda fåderneslandets sjelfständighet och väårdighet emot BveCIAA W H:i