Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1851, sida 1

ZL — ——— Redan från förra året år detta bibliothek tiska beråttelser, hvilka då deruti upptogos, sörmånligt kåndt af allmånheten. De romanhafva alla varit af god halt. Särdeles gåller detta om hr Ridderstads originalroman Drabanten, hvilken blifvit af alla omtyckt, af de flesta lofordad. Det torde derför anses obehåfligt att vidare rekommendera hr Ridderstads Kabinettsbibliothek, sedan det redan vunnit en talrik och erkånsam publik. Men denna andra årarbete, på hvilket vi anse för en pligt att fåsta hela den låsande allmånhetens uppmärksamhet. Detta arbete heter Samrelet eller Stockholms-mysterjer, roman af C. F. RidderStad,hvaraf 5 häften, hvartdera innehällande fyra ark, hittills utkommit. Det ligger icke i vår afsigt och år icke ens möjligt att ånnu, innan beråttelsen hunnit en vidare utveckling, meddela närmare redogörelse eller granskning. Vi kunna nu endast nåmna, att vi knappast kånna inom den svenska skönlitteraturen på senare tiden en märkvårdigare produkt ån denna roman. Den synes göra författaren fullt förtjent att kallas v Sveri iges Eugene Sue. Lisligheten i skildringar, djerfheten i kombinationer och rikedomen af detaljer eger han i lika rikt mått som sin franske föregångare. Så hår börjar romanens första kapitel: Den vilda jagtens Drottning. — Hon dröjer långe; må bagaren 1) le 2) henne . . . hår ni, kambanan 3) kurar 4) half elfva .. hirrorna 5) borde redan vara i rörelse . — Då man beror af en tjej 6), kan man ej begåra båttre . . . jag tål ej dessa lefvande kjortelsäckar . . de ha alltid tjallat 7) mig. — Allting år ju klart? — kommer an på, huru tjafvorne 8) hafva det derinne. Man hörde då och då dofva hammarslag från ett inre rum. — Är beron 9) fårdig nere vid stranden. — Den år fårdig. Den första af de samtalande var en bildskön man, i sina båsta och raskaste år. Den höga pannan, den krökta nåsan, och den derunder liggande friska och vål proportionerade munnen fingo lif och betydelse af glansen i den örnblick, som strålade fram ur hans mörkbruna, modiga och blixtrande ögon. Värten motsvarade hans ansigte. Han var mera läng ån kort, och axlarnes fasthet, midjans smärta hållning, bröstets bredd och benens öfverensstämmelse med det hela utvisade vighet och kraft, oförtrutenhet och ungdom, beslutsamhet och helsa. Man kallade honom också för Lejonet. Den andre var deremot åldre, och hans utseende var simplare. Den låga pannan, beskuggad af ett rödt och stråft hår, utskjöt i en vanstållande bugt öfver de små, listiga och ståndigt plirande ögonen. Af sina vänner kallades han Råsven. — Men tånk, om vi blifva fasttagne, bhörjade en tredje, och sänkte dervid blicken långsamt till golfvet. — Fasttagne! ropade dervid den förste och reste sig upp. Till bengersta 10) med varje spåman ... man blir ej fast utan tjallning .. gång af nämnde bibliothek börjar med ett I