Erika, eller kriget i Ditmarsken. af S. Dlicher. (Forts. fr. N:o 67.) — Jag vet icke, — suckade Erika — men det anar mig intet godt. — Förunderliga flicka — återtog Reimer sörr så modig och nu så försagd! Din fruktan skall jag kyssa bort. — Nej, nej! — ropade hon allvarsamt — icke så! — var anståndig Reimer! Så, som nu har du ej betett dig förr, skall jag ropa på min far! Gå nu ut genom fönstret! Farvål med dig! — Godnatt då! — knorrade ynglingen i det han slåppte fåstmåns hand — men om fjorton dagar . . . Hochtit, ja Hochtit! Juchhe! Med detta omqvåde af ditmarskisk bröllopsvisa sprang han bort till fönstret, öppnade det, svingade sig ut och dansade muntert bort öfver snön mot sitt hem. Erika reste sig ur sången, gick till fönstret och såg ånnu långe efter den bortilande yng