Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1851, sida 1

och vrdskahets inråttande, om hvem som skall bjudas till brölloppet, om hvilken, som vid detsamma skall hedras med de sårskildta förråttningarne, 0. 8. v. Under dessa ärbara förhandlingar hördes utansör ett knarrande i snön. Lågg haken på fönstret, hviskade flickan hastigt. Reimer reste sig, och verkstållde befallningen:; dock blef han stående för att upptåcka, hvem det var, som gick derute; slutligen varseblef han en stor svart skepnad, som nårmade sig. Sakta drog han sig tillbaka från fönstret, satte sig åter på kanten af såstmöns sång, och frågade: likvål utan minsta svartsjuka. — Hvem månne det kan vara? Det tyckes, som om också han hade i sinnet att taga sin våg genom detta fönster. — Troligen Wolf Isebrand — genmålte flickan — det år blott få dagar sedan han yttrade till mig, alt han skulle med det sör, sta komma en natt för alt besöka mig. Jag tånkte det var blott på skåmt, och svarade honom också på skåmt, att nåtterna nu voro för kalla, och att mitt fönster var fastfruset. I detsamma knackades det sakta på rutan och en karlröst hördes: — Erika Hansdotter! sofver du? — Nej! — svarade hon — men hår kommer ingen in.