Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1851, sida 1

— Denise tycktes i början ej förstå hoI nom, sedan brast hon ut i en hästig gråt, vhör du hvad han säger, ropade hon till Julia, skilas, skiljas ... nej, du får ej lemna oss papI pa! Och den lilla snystade högljudt mot sin sars bröst. HAvarsöre vill du då öfvergifva oss, srägade Julia bleknande, — ack jag anar det, ri blifva då olyckliga, min sar— och en tår från hennes öga fuktade den gamles hand. — Plötsligt asbrötos de samtalande af en längre uthållande trumhvirsvel, hvars echo genljudade kring bergen i den stilla qvällen. CCaro spetsade öronen, uppgaf ett giådjetjut osh rusade i ett hopp ner för kullen, hviftande med svansen. Han hade troligen sunnit gamla bekanta, han. -Trumman nårmar sig alltmera och vid landsvägens krökning sramskymta redan de kejserliga sanorna, örnarne från Austerlitz och Pyramiderna. Bharn, ropade Bambeuff och hans öga blixtrade i det han hållande Denise på armen med handen visade utåt vågen, der kommer kejsaren! Ser ni honom i sin grå rock huru rak han marcherar i spetsen, alldeles som förr! — Barn, lätom oss bedja får kejsaren och Frankrike.