Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1851, sida 1

nat vedergålla dig det så, som du förtjenar — dock, jas vet att du behöfver ej någon annan belöning än ditt eget ljufva medvetande. Derföre har jag ännu en Önskan, som, jag år öfvertygad derom, du ej skall motsåtta dig. Min helsa försvagas dagligen, och jag hoppas att den stund ej år aflågsen, då jag får lemna det Jordiska: men innan dess ville jas serna valfärda tlll den af mig så djupt förorättade Berthas graf och knåböja på den jord, hvilken betåcker stoftet af henne den goda, ålskvårda, som var oss båda så dyrbar. Icke sannt, min Agnes, du beviljar ju åfven min bön?Rörd uppslog Agnes den tårfulla blicken och råckte honom sin hand; han fattade den och drog henne sakta i sin famn, hon lutade sig emot honom, gret vid hans bröst — den na stund var den ljufvaste Agnes upplefvat på dessa är. Vål var hennes make alltid god och vänlig emot henne, men visade henne aldrig någon kårlek; dock knatade Agnes ej deröfsver, hon var sig lik, ståndigt god och älskvärd — men under nattens tystnad, då ingen mer ån Gud såg henne, fuktades hennes kinder af mången tår, och mången bön, om styrka och mod uppsteg till den Allsmåktiges thron.