Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1851, sida 2

—— — ji — —L åter och lik en döendes suck bortdog ljudet af de sista sorgliga ackorderna, medan sängarens hufvud nedsjönk mot harpan. En hemsk, en verklig dödstystnad herrskade i rummet; man kunde höra hjertats slag. Så förslöt en stund; alla suto liksom förstenade, ingen egde mod att störa tystnaden; slutligen bemannade sig majoren, ringde och begårde ljus. Nu vånde man sig till Bertha: hon låg med hånderna hopknäppta, ett saligt leende hvilade på låpparne — men ögat var brustet, handen kall... hjertat hade upphört att slå ... anden hade flyktat till fridens land. Huru beskrifva den beklagansvårde fadrens smårta, Emils förtvillan, Agnes stilla sorg? Hjertats qval kunna ej skildras; blott den som sjelf kånnt lifvets smärta, druckit af lidandets kalk, kan förstå den, kan deltaga deri. Bygdens unga flickor följde Bertha till hennes sista hviloplats, som, enligt hennes önskan, var tillredt på den af henne så omtyckta kullen och då kistan nedsånktes, kastade de sina kransar ned till den allmånt ålskade. (Forts.) —L— — — —