nare icke blott mundtligen bestyrkts af drottningen, utan han hade äfven igenfunnit den i lord Stanleys skriftliga meddelande, som drottningen gifvit honom att låsa. Sedan lord Stanley för nårvarande afböjt uppdraget ett sålta sig i spetsen för ett nytt kabinett, hade han (lord J. R.) på drottningens begåran kommunicerat sig med lord Aberdeen och Sir James Graham och icke funnit dem personligen obenågne att ansluta sig till honom; afI ven hade utsigter förefunnits för en smmanjemkning af deras åsigter i alla materiella frågor, endast med undantag af åtgårderna emot de päsliga ingreppen. Han (lord 1. R.) ansåg för nådigt att genomföra dessa mesyrer, då deremot lord Aberdeen var af den mening att alla åtgårder af den lagstiftande makten i detta hånseende voro onödiga. Han (lord J. R.) hade meddelat drottningen den böfvervinnerliga meningsskiljaktigheten i denna punkt och af henne då erhållit det uppdrag att göra ett försök att med tillhjelp af Sir James Graham ensam ombilda kabinettet. Men äfven detta försök hade misslyckats och han hade då måst återlemna drottningen sin fullmakt. På morgonen den 28 hade han (lord J. R.) af drottningen blifvit underråttad om, att åfven lord Stanley sett sig nödsakad att assäga sig det honom ånyo meddelade uppdraget att bilda en ny minister, och att drottningen nu utbedt sig af hertigen af Wellington att få höra hans råd, som nu måste afvåntas. Dermed slutade lord John sina förklaringar öfver ministerkrisen. Han bifogade desamma ett långre lysande föredrag, hvari han tillbakavisade den honom gjorda förevitelsen, alt han med sådan begårlighet, då förhållandena åro gynnsamma, skulle hafva gripet statsrodret och nu ville lemna detsamma, då svårigheterna hopade sig. Han förklarade sitt fasta beslut vara att oryggligen fullfölja frihandelssystemet, att han vore beredd att företaga de nådiga detaljsörändringarne i den imot päfvedömet rigtade billen och hyste fortfarande samma benägenhet som hittills får en reformbillens principer motsvarande utvidgning af valråtten. Sedan lord John Russel under högt bifall slutat sitt tal, sörsökte dlsraeli att råttfårdiga sig. Han sade sig vara bemyndigad af lord Stanley att förklara det premierministerns uppgift att Stanley vågrat bilda en ny minister icke var öfverensstämmande med sanna förhållandet. Af Str James Grahams yttringar framgick, att endast den antipapistiska billen hade förhindrat Whigernas och Deeliternas sammansmåltning. Efter några anmårkningar af Hume, J. O. Connell och Sir R. Juglis uppsköt huset sina möten till den 3 dennes. I öfverhuset afgaf markis Landsdowne en liknande, men långt kortare, förklaring. Grefve Aberdeen bekråftade, att han och Graham skulle hafva förenat sig med Russel, derest icke de föreslagna åtgårderna emot påfvedömet hade varit; af samma orsak hade han sjelf ej eller kunnat bilda en minister. Lord Stanley uttalade sig något skarpt; han hade för drottningen yttrat tvifvel om de föregifna orsakerna till ministerens afträdande, och föreslagit henne att först försöka en koalition emellan lord Russel och beeliterna. Först då detta försök misslyckats, hade hon sökt att förena de sistnåmnde med protektionisterna; och först då åfven detta försök strandat, hade han våndt sig till desse sistnåmnde allena. Men det fattades dem sakkånnedom; de skulle hafva att kåmpa emot en stor majoritet; en parlamentsupplösning vore oförenlig med det allmännas interesse; fördenskull hade han sett sig nödsakad att tillbakalemna sin sullmakt. Lord Stanley slutade med ett angrepp på lord John Russel, hvilken, såsom han påstod, på visst sått alltid ånyo påtrugat sig drottningen. Lord Landsdowne tillbakavisade detta angrepp och mötet upphåfdes. Inrikes Nyheter. TA