Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1851, sida 1

—D— — cä——— —00.— ——ä———— ——— — —————— och femte hufvudtitlarne. ryser jag ösver mitt fåderneslands förestående öde, sådant det just genom de utgifter, som fordras till dessa hufvudtitlar, hotar att blifva. Det i sitt armod trålande folket får årligen till sitt så kallade försvarsverk utbetala så ofantliga summor, att det slutligen vål fullkomligt dukar under för tyngden deraf, och likväl år jag Ofvertygad derom, att detta försvarsverk på intet sått duger att försvara oss, om faran så skulle påkalla. Blifva vi öfversallne af en måktig siende, fruktar jag att landet redan är så utarmadt, förnåmligast genom den midt under djupaste freden så oerhörda kapitaler uppslukande krigsmakten, att vi då intet hafva att försvara oss med. Då först blir kanske fördelen synlig af att, på ett så hufvudlåst sått som nu, bortslösa folkets medel på rent af onyttiga föremål. Vårt lands låge utesluter behofvet af en så stor ståndig krigsmakt som den nuvarande, och Sverige år dessutom alltför fattigt att kunna underhålla densamma. Vi jordbrukare, som båra hela tyngden håraf, tillhör det först och fråmst att yrka på en snar reduktion af indelta armen, så vida vi vilja se vårt fådernesland upphjelpt ur det förfall, hvari det nu befinner sig. Landets trygghet mot utlåndskt öfverväld åfventyras såkerligen icke genom en sådan inskrånkning, RS — emedan jag år öfvertygad, att om våra krafter under freden blifva sparade, skall en nationalbevåpning såkert kunna motstå den hotande faran båttre, ån alla besoldade krigareskaror. Blefve en sådan nationalbevåpning på ett förnuftsenligt sått organiserad, tror jag att fördelarne deraf skulle vara oberåkneliga. Och skulle någongång så olyckligt inträffa, att man, för genomdrifvande af obehöriga planer, ville inom landet anvånda den våpnade styrkan, år jag af den öfvertygelse, att en nationalbevåpning icke skulle låta bruka sig mot sina egna bröder, då deremot den lejde soldaten alldeles icke inger oss en dylik förhoppning. Hvad vårt Sölörsvar beträffar, har den nuvarande chefen för detta departement upprigtigt och årligt (?) sagt oss, att vår flotta i sitt nuvarande skick duger till intet, och att densamma ej med mindre ån tio millioner och sjuttiotretusen riksdaler banko kan bringas i komplett skick. Vi kunna deraf finna, huru nyttigt folkets med möda sammanskrapade penningarne anvåndas, och huru vi, under en följd af år, kastat våra bidrag på sjöbotten. Jag yrkar alltså en snar och fullståndig reduktion, så vål vid armen som flottan, öfvertygad att svenska solket skulle hårigenom se sig besriadt från ett af sina svåraste bekymmerI den af bem. solkombud håyrkade reduktion af slottan kan jag för min del icke inståmma, alldenstund det år min fullkomliga och innersta ösvertygelse, att Sverge till försvar af sina vidstråckta kuster och sin handel behöfver en stark, seglande slotta. Deremot bör man på det nogaste och samvetsgrannaste se till, att de penningar, som det fattiga svenska folket till nådigt förstärkande af sin sjömakt kan afse, rål anvåndas. och alltså icke onyttigt bortkastas i försök. Dylika hafva rika nationer redan anstållt i så stor skala, att vi i det nårmaste böra kunna slippa att utbetala lårpenningar i i detta fall. Reducerades armen