Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1851, sida 1

dren så ömt, så bevekande att åter så slytta till deras sfordna boning; hon trodde att detta ombyte skulle bekomma henne vål, emedan hon så ifrigt längtade derefter, och då den tillkallade läkaren ej afrådde det, företogs resan. Med hånryckning återsåg Bertha sin ålskade dal, sitt barndomshem, sin lilla trefliga kammare ... och huru godt gjorde henne ej den friska luften, det vånliga solskenet, de doftande blommorna . . . uti sin fröjd hade hon velat trycka hela verlden till sitt af kårlek svållande hjerta. Som en syster följde henne Agnes. De första dagarne efter flyttningen befann Bertha sig så vål, att hon dagligen stödd på den systerliga vånnens arm, företog små utvandringar till de kåra ställen, der hon sett sitt lifs ljusvaste stunder försvinna. Men snart upphörde dessa promenader, ty med hvarje dag aftog den sjukas krafter och snart förmådde hon blott vara uppe en kort stund på dagen; hennes milda, vänliga lynne öfvergaf henne dock ej, lik ett barn, lekte hon med de blommor Agnes plockade åt henne. Några dagar förgingo. Bertha sof. Agnes satt med sitt arbete vid det öppnade salssönstret; dock arbetade hon I ej, hon blickade med stilla vemod på det