Korset i Ålpdalen. Berättelse af La Straniera. (Forts. fr. N:o 55.) Majoren gick åter ut, pekade endast på Berthas rum och tyst smög Agnes ditin. Bertha sökte resa sig upp, räckte sin rival handen, sågande, o, hur mycket har jag ej att tacka er förl-kalla mig du, kalla mig Agnes, bad Emils maka med darrande röst. -Agnes! Berthaloch de sjönko i hvarandras armar och englar blickade ned från sina ljusa boningar och logo åt sina systrars omfamning, Bertha förmådde ej lemna sången; den båftiga skakning, som löst hennes själ ur vansinnets fjettrar, hade åfven beröfvat kroppen dess krafter. Troget satt Agnes vid hennes sida och många ljufva, förtroliga ord vexlades mellan dessa beslågtade själar — men ej ett ljud om honom, den trolöse, undföll deras låppar. Den följande dagen kånde hon sig båttre men förmådde ej stiga upp, då bad hon fa