Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1851, sida 1

följde henne dit. Den unga frun slösade på henne de ömmaste omsorger, men då Bertha återkom till sansning och varseblef Agnes, genomilades hon af en håftig rysning och vånde sig bort, döljande ansigtet i hånderna. Agnes skyndade till majoren, som uppehåll sig i det yttre rummet, för att underråtta honom om sin dotters uppvaknande till lif; då han närmade sig hennes sång, borttog hon händerna, blickade på honom med ömhet och sade med svag röst, under det hon med handen for öfver den bleka pannan, liksom för att reda tankarne: o, min far, min far, hvar år jag, hvad fattas mig? Hu, jag hade en så svår dröm!Fadren föll på knå vid sitt ålskade barn sida, blandade sina tårar med hennes och appsånde en brinnande bön till himlen, att den glimt af förståndets ljas. som nu tycktes vilja upplysa hennes själ, ej lika hastigt måtte försvinna. Efter en stunds eftersinnande, reste hon sig något och sade, bortstrykande de mårka lockarne; ulla, jag börjar satta allt! Ett ljus uppgår för mig . . . ja, så år det . . . Jag har lidit mycket, mycket . . för .. . ja. ja. för honom . . . . det har gjort så ondt, så ondt, i hjertat— hon tryckte handen mot bröstet och fortsatte sedan pekande på pan