Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1851, sida 2

personer, som för båsta priset vilja och kunna åtaga sig dylika uppdrag. Kyrkoherden sjelf deremot låter måhånda blott en eller ett par gånger om året höra och se sig inom den församling, hvars själasörjare han skulle vara, ehuru han får en viss betalning dlverlåtit detta vigtiga och ansvarsfulla kall på annor man, utan att menigheten derom blifvit ens tillspord, ånnu mindre fått yttra sin mening. Under så beskaffade förhållanden kan låtteligen hånda och har åfven håndt, att församlingen fått sig påtrugad en prestman, med hvilken den hvarken i ett eller annat afseende år belåten. Enahanda år förhållandet med de s. k. atronella gållen, i hvilka en enda person kan tillsätta prest, utan att de öfriga församlingsmedlemmarne dervid hafva ett enda ord att såga. Det tyckes vål dock som om ingenting kunde vara billigare, ån att församlingarne, efter att de af konsistorierne på förslaget uppförde, eller af menigheterna kallade prestmån, aslagt vederbörliga bredikoprof, sjelsve singe utse och sälja sina själasörjare. llårigenom skulle kärlek och förtroende åvågabringas mellan lårare och åhörare, hvilket annars, under förhållanden, sådana som de ofvannåmnda, sållan blir fallet. Jag får för den skull vördsamt föreslå, att all jus patronatus måtte upphöra, åfvensom att de lårare, vid låroverk eller annorstådes, som hådanefter blifva beråttigade att erhålla prebenden, måtte af Staten få sig anslagen en årlig lön, motsvarande ett medium af pri. yendets afkastning under en viss tiderymd, t ex. 10 år. Pråebendeförsamlingarne skulle bårigenom komma i tillfålle att sjelsve välja sina själasörjare, hvilket ofelbart skulle lånda både till lärares och åhörares ömsesidiga båtnad. Om remiss till vederbörligt utskott anhålles. N:o 2. Otaliga gångar har för mig blifvit upprepad den nedslående, ja bedrösliga låra, att man i vår tid föga eller intet vet uppskatta den sanna förtjensten och följaktligen icke eller förstår att såsom sig bör belåna densamma. Jag kan, tyvårr, icke neka att jag sjelf stundom varseblifvit företeelser, som gifvit stöd åt detta strånga, hvarken tiden eller menniskorna hedrande omdåme; men de hafva likvål ånnu icke förmått rubba min tro på de båttre, ådlare kånslor och åsigter, som ovillkorligen, i följd af den stådse stigande upplysningen, måste göra sig gållande hos det nuvarande slägtet och af det fortplantas fill kommande generationer. Det år visst möjligt, att jag irrar mig i denna min bondtro;men jag år lycklig. i den och skulle alltså blifva högst oangenåmt öfverraskad i håndelse jag af en eller annan anledning plötsligt säge mig beröfvad densamma. En så beskaffad omständighet skulle verkligen kunna intråffa, om jag efter någon tids förlopp erfore, att den motion, jag nu går att våcka, icke vunne det afseende, som den ovedersågligen förtjenar. Till min kunskap har nemligen kommit, att professorn och riddaren Herr Carl Palmstedt, vid en uppnådd ålder af 65 år, finner sig ej mera ega den helsa och de krafter, som till ett behörigt bestridande af hans ansvarsfulla kall såsom styresman och lårare vid Chalmerska slöjdskolan i Götheborg erfordras; hvadan han åmnar att lemna den befattning, som han i öfver 20 års tid med så mycken heder och till så mycken nytta för fåderneslandet förestått. Jag har under loppet af flera år varit vittne till den rastlösa ifver, den sållsynta ordningsanda och den ovanliga omtanka, med hvilka bemålte Hr proI fessor fullgjort ej blott sina åligganden såsom Chalmerska slöjdskolans första lårare och föreståndare, utan åfven stråckt sin verksam het vida utom denna inråttning till gagn för det samhålle, hvaraf han varit en medlem, ja, till nytta för. orter, fjerran aflågsna från detsamma. Det år alltså af egen erfarenhet I Nå, gubbe,sade 3 hs. x Svara mig, c om du will ÖFi AHA. 09 4 — I