Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1851, sida 2

Nej. major, nej,sade den ömsinte gubben, -det är omöjligt! Min hand har ännu aldrig på oårligt sått tillegnat sig något och skall, som jag hoppas, ej heller framdeles göra det: dock skulle jag förr tro mig i stånd att stjäla, ån jag kan tro den engeln om sädant.-Ja, min redlige Walter, så trodde äfven jag sörut: hvem, som beråttat mig något dylikt, skulle jag kallat en nedrig lögnare, men mina egna ögons vittnesbörd kan jag dock ej jåfva.Walter teg och torkade med afviga handen bort en tår, som ville smyga sig öfver den våderbitna kinden. De timmar, som återstodo af dagen, föreföllo mig odrågligt långa, då jag nu var lemnad ensam med mina egna plågsamma tankar, och ej heller ville jag gå ut af fruktan att råka någon bekant. Natten, som följde derpå, var sörfärlig; sömnen flydde mitt låger och tillslöt jag på en kort stund ögonen, plågades jag af hemska drömbilder. Tidigt på morgonen var jag uppe, lagade i ordning mina vapen och väckte Walter, frågande honom: -om han ville bevisa mig den tjensten att blifva min sekundant?Gubben såg sorgset på mig, skakade på hufvudet, sågande: -aldrig trodde jag att mitt gråa hufvud skulle upplefva en sådan dag!