Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1851, sida 1

efterhärma naturen. Han hade slutat sitt arbete, och lät nu, med hufvudet stödt mot handen, ögat drömmande irra omkring, tills det för några Ögonblick stannade vid det höga berg, hvilket midt framför honom begrånsade dalen, höjande sig mot skyarne likt en jåtte, med den snöbetäckta hjessan omsvåfvad af låtta moln, som nåstan hopsmålte med dess konturer. Det stod så allvarligt, tycktes så dystert och liknöjdt åskåda all den herrlighet sommarsolen framlockat i dalen, och likvål fanns åfven der lif, ty en glådtig båck hoppade sorglöst öfver dess ojemna afsatser, tills den slutligen försvann i den lilla insjön, der tråden med välbehag speglade sina lummiga kronor. Än åter sästades ynglingens blick på den vid stranden liggande tåcka Schweizerhyttan, omgifven af en trådgård; der såg så lugnt, så fridfullt ut, att han i tankarne frågade sig om någonsin verldslifvets stormar kunnat störa dess innevånares stilla sysselsåttningar och fröjder; det föreföll honom, som om ej någon sorg eller oro skulle nånnas nalkas denna dal, hvilken af naturen syntes åmnad till fridens hemvist. Allt hade ett så leende, gladt, oskuldsfullt utseende, som om det nyss utgått ur Skaparens hand, och sjelfva berget, hvars gråa, gigantiska massa kontrasterade med dalens friska, nyfödda grönska, liknade en mor, hvil