Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1851, sida 1

AVISI, K:de, samt Swenen JJ0C, 61. A ETETT——p—TA———— Korrespondens. Stockholm den 18 Febr. 1851. Enligt mitt i ett föregående bref gisna löfte återkommer jag nu till de principer i vår lagskipning, hvilka dels af Rikets Stånders nuv. justitieombudsman blifvit i hans till riksdagen afgifna berättelser sramstållda och påyrkade, dels af hr R. T. Cederschiöld i dennes förut omförmålta reservation nårmare utvecklade och försvarade. 2:do. Ingen förbättring i lagskipningens tillstånd kan dock lemna svenska folket någon verklig och tillförlitlig såkerhet, hvarken i afseende på sin konstitutionella frihet, eller i afseende på sina medborgerliga råttigheter i Ofrigt, så vida rigtigheten förnekas af den utaf justitieombudsmannen sramställda princip, som utgör sjelfva grundvalen för all lagskipning uti en konstitutionell stat, den nemligen att domaren är behörig att pröfva ej allenast lagens mening och innehåll utan åfven sjelfva lagens giltighet. Den vigtigaste, den heligaste af alla svenska folkets råttigheter år utan tvifvel den, om hvars åtnjutande 87 4 Regeringsformen lemnar försåkran, nemligen att svenska folket sjelft eger att deltaga uti stiftandet af de lagar, som det har skyldighet att lyda. Men om nu domaren skulle anse sig vara oförhindrad att tillåmpa emot dessa lagar stridande, af den andra statsmakten särskildt utfårdade författningar; hvart har dlå svenska folkets lagstiftningsrått tagit vågen? Månne den då långre funnes annorstådes, ån på — papperet? Då domaren med sin ed bedyrat, att han skall döma efter Sveriges lag, så kan han ju ej, utan att bryta sin ed, döma efter påbud, som strida emot samma lag. Icke utan förvåning har reservanten imellertid nu erfarit, att meningarne inom lagutskottet i fråga om denna princips rigtighet varit så delade, att en ledamot trots densammas tillåmpning sko la leda till en fullkomlig samhållsupplösning, under det att han deremot anser samhållsmedlemmarnes såkerhet, frihet och trygghet just derpå vara hvilande. Får att ej blifva missförstådd har reservanten dock trott sig böra förklara, att hans mening icke år den, att domaren skall hafva till åliggande att undersöka, huruvida hvarje åberopad författning verkligen år lag eller ej, utan må han, följande den vålkånda regeln, att en hvar må hållas för god intill dess motsatsen styrkes, betrakta hvarje i behörig lagform utfårdad författning såsom lag intill dess motsatsen visas. Men så snart detta skett, eller domaren sjelf erhållit visshet om att författningen tillkommit endast till följe af den ena statsmaktens beslut, utan den andra statsmaktens medverkan, och att den således ej är lag, då intråder domarens pligt, att, sin ed trogen, ej långre döma derefter. Man har invåndt, att Konungens rängifvare äro de, som skola ansvara derför om författningar utfårdas, i annan ordning tillkomne, ån grundlagarne bjuda. Ganska sannt. Men nu frågas helt enkelt hvad de, som, genom en tillåmpning af den olagligen tillkomna författningen, redan mistat lifvet, kan hafva för