Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 1

2———— —— —— mest besökta stållena. Soko upprepade förgåfves att, om de många gånger å rad satte dem på samma platser, skulle båfrarne förstå att undfly dem, men man hörde honom ej. Allt gick bra de första dagarne, men sedan hvarje båfversamhålle förlorat någon af sina medlemmar, blefvo de öfverlefvande misstrogna; de upptåckte fållorna på samma stållen, der deras slåglingar försvunnit, och undveko dem. De gjorde ån mer: bevåpnade med kåppar, lyckades de nedtrycka kedjorna, hvarefter de omhvålfde fållorna; några uppryckte tillochmed pålarne för att föra dem till sina dar, der de nedgråfde dem i gyttjan. Emellertid hade David, under Sokos handledning, lyckats vida ösver sjna förhoppningar och hans skörd af pelsverk öfverträflade till och med de åldste båfverjågarnes. Hans förtrolighet med Kansasindianen hade satt honom i tillfålle att öfvertyga sig om sanningen af allt, hvad denne sagt om Nehala, och han erkånde att skönheten verkligen var det ringaste af hennes behag; då man lårde kånna I den unga flickan, glömde man ytans glans för att endast ge akt på hennes mildhet, verksam het och hångifvenhet. Underrättad om hvad David gjort för Soko, sökte hon hvarje tillfålle att visa den unge hvite sin erkånsla och I delade sina omsorger emellan honom och sin