Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 1

— håttre hade varit att söka jemka vid beskattatt hafva gjort sig så mycken möda för att taga reda på Stådernas privilegier för flera århundraden tillbaka; men jag lemnar derhån hvad praktiskt vårde dessa historiska sorskningar rörande urgammalt förtryck kunna ega sedan förtrycket redan upphårt och ej mycket qvarstår af hvad fordom existerat, samt den af Kongl. Maj:t faststållda nya handtverks (handels-2) ordningen mycket jemnat förhållandena mellan Stådernas och landets innebyggare. Hvad ståderna hafva qvar af sina privilegier och företråden anser jag ej mycket afundsvårdt, och stådernas borgerskap år en aktningsvård del af landets innebyggare. ningen för alla, och tillse, det ordinarie statsregleringen nedsåttes, ån att höja den för ett medstånd. Den vågen anser jag båttre för det antydda åndamålet. Jag kan ej inståmma i motionerna, emedan de förorsaka oenighet och förråda afund, och jag år ej afundsjuk-. I detta Anders Erikssons yttrande inståmde, bland en mångd andra, vice talmannen J. A. Zetterberg, och Joseph Holm från Stockholms, E. M. Falk, Carl Tholsson och Gustaf Berg från Skaraborgs, J. P. Sandstedt från Jönköpings, Erik Malmin och Pehr Erik Andersson från Westerås, Anders Gustafsson, Adolph Wilhelm Svartling och Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands, Efraim Larsson och Oscar Carlsson från Elfsborgs, Jonas Christoffersson och Pehr Hansson från Carlstads, Jöns Månsson från Malmöhus, Anders Nilsson från Hallands, Jöns Erik Ersson från Örebro lån samt Olaus Eriksson, Tobias Lind och Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus lån. II. Pehr Sahlström ansåg motionerna hafva antagit formen af en fullkomlig krigsförklaring mot Borgareståndet; ville vål ej förmoda att de tillkommit i afsigt att söndra, men att om meningen så varit, hade planen aldrig kunnat anlåggas båttre af den finaste taktikus, ån som nu skett; tyckte det vara olåmpligt att draga fram och ansöra såsom bevis för giltigheten af sina påståenden gamla förhållanden, som långesedan upphört, och uttryckte slutligen den säkra förhoppning, alt de utskott, som till behandling finge sig motionerna dfverlemnade skulle hålla ögonen Öppna, genomskåda planen och derefter veta att råtta sitt utlåtande. Hårutinnan inståmde Christer Andersson från Malmöhus och Johan Westermark från Westerbottens lån. III. Matts Pehrsson från Stockholms lån tyckte motionerna vara ett ganska vidlyftigt arbete, hvars ena del åsyftade att få en högre beskattning på ståderna och hvars andra del angrepe stådernas privilegier. Den plan, som legat till grund för detsamma trodde han icke hafva någon utsigt till framgång. Hvad betråffar stådernas privilegier särskilt, så kunde talaren icke få i sitt hufvud att Borgareståndet hade några sådana, alldenstund de vid 1809 års riksdag afsade sig desamma. De råttigheter, detta stånd nu eger, ansåg han icke kunde erhålla namn af privilegier. Nå gon kommitt kunde han ej förorda. Tidsförhållandena skulle nog så småningom sjelfva utreda saken. Motionen ansåg han vara så —— ar UU