Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 1

2— ———— ——— David, Bäfverjägaren. (Forts. fr. N:o 41.) Derefter tager han en liten qvist, hvarifrån barken blifvit afskalad, och doppar dess ena ånda i en starkt luktande blandning, kallad medicin, under det den andra fåstes vid fållans öppning. Båfvern, som lockas af betets lukt, simmar dit, men 1 det ögonblick han griper qvisten, hvilken sticker upp Öfver vattnet, fastna fötterna i fållan; förskråckt, dyker han, men qvarhålles af den vid nålen fåstade fållan; han kommer upp igen, dyker ånyo, kåmpar sålunda en stund och drunknar slutligen. Undervisad af Soko om medlen att igenkånna spåren och utsåtta fållorna, blef snart David lika skicklig som sina kamrater. Vattenfallen, bredvid hvilka de slagit låger, voro dessutom betåckta af båfverhyttor, och Pierres trupp gjorde i början en förtråfflig jagt; men Kansasindianen underråttade dem om, att man hade för brådtom och att det ej skulle dröja långe innan båfrarne, visa af erfarenheten, undveko lockmaten, hvilket åfven snart intråffade. Båfverjågarne upphörde nu att, enligt det brukliga uttrycket, låta dem taga medicin-, och ätnöjde sig med att utsåtta sina fållor på de