Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 1

— — — beskaffad, att den nödvändigt måste ståta Borgareståndet för hufvudet, hvarigenom Bondeståndet skulle beröfvas sitt bästa och pålitligaste stöd i flera af landets vigtiga och och maktpåliggande frågor. IV. Förre v. talm. Nils Pehrsson från Södermanlands lån ansåg, bland annat, afsigten med motionerna vara mindre ådel, och helt annan ån den årliga. Den afsåge nemligen att kasta ett trätofrö eller snarare en eldbrand emellan stånden, och fann detta vara högst illa. Han frågade om det vore klokt, om det vore politiskt att ståta ifrån sig de vånner, nemligen borgareståndets ledamöter, hvilka under loppet af en så lång tid visat sig vara de ende, som velat understödja Bondeståndet i dess råttmåtiga fordringar. Talaren önskade, att motionåren, både för sin egen skull och för Ståndets båsta, måtte taga tillbaka sina motioner, helst ej med dem något kunde vinnas, utan långt snarare mycket förloras. Carl Olsson från Sådermanlands, Gustaf Berg, Carl Tholsson och Sven Anderssons från Skaraborgs, Anders Andersson från Östergöthlands, Pehr Berntsson från Kalmare, Anders Jansson från Westerås samt Erik Andersson från St. Kopparbergs lån hördes hårutinnan instämma. V. Anders Eriksson från Elfsborgs lån yttrade, bland annat, att han måste bestrida nyttan och nödvåndigheten af nedsåttandet af en kommitte, emedan erfarenheten redan så tillråckligt ådagalagt och vitsordat fruktlåsheten af alla dylika åtgårder. Under många tiotal af år hade man aldrig lyckats komma till något resultat genom någon kommitte, utom möjligen i skatteregleringsfrågan, och åfven der hade man blott skenbart lyckats. Talaren kunde icke neka att det förefålle honom högst opolitiskt, att, på sått motionerna åsyftade, sönderslita föreningsbandet mellan Borgareoch Bondestånden, som egentligen borde förenade stå emot de andra stånden, som med råtta kunde kallas privilegierade. Af det förtryck, som motionåren så bjert framstållt, så bittert klandrat, finnes ju snart sagd! knappast ett enda spår, sedan den sista nåringsförordningen i det nårmaste jemkat alle dylika missförhållanden. Talaren ansåg dessutom att i motionerna finnas många satser. som, tillåmpade på faktiska förhållanden, åre helt och hållet grundfalska, om de nårmare skårskådas. Han kunde alltså på intet sått understödja motionerna, och anhöll att både hans yttrande och de som af föregående talare blifvit afgifna i samma anda, måtte till vederbörande utskott få åtfölja motionårens sörslager. (Forts.)