Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1851, sida 1

tagit denna våg. Denna första upptäckt bekråftades snart; allt efter som de framtågade funno de båfverhyttorna tomma, bufflarne bortjagade och man mårkte tillochmed spår efter jägarnes låger. Pierre såg att, om han fortfor att följa samma kosa, skulle han blottstålla sig för att förlora sin jagttid. Sålunda tvungen att hastigt åndra plan, vånde han sig mot Ormfloden. Men den våg, som nu borde tagas, var olyckligtvis både lång och mödosam. Ju långre truppen framtågade, desto bergigare blef marken och gråset sällsyntare; båstorne hade slutligen ingen annan föda ån pilbark och vild salvia, hvarigenom de blefvo så kraftlåsa, att de ej mer förmådde båra sina ryttare. Till råga på olyckan voro lifsmedlen förtårda och vatten felades. Man dödade en mulåsna, derpå åter en, i förhoppning att uppnå en mindre ödslig och dyster nejd; men berget blef endast allt ofruktharare. allt vildare. Slutligen stannade truppen nåstan döende på en bergsplatå, hvarifrån blicken, så långt den kunde nå, ej måtte något annat föremål, ån en kedja af sig öfver hvarandra höjande kullar, och båfverjågarne, utmattade af hunger, af törst och mödor, kastade sig i stum förtvislan på den steniga marken. Sjelfva Pierre hade förlorat modet.