Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1851, sida 1

Svartsötterna vånde sig med högljudt skri mot det ställe, hvarifrån skottet kommit, och mårkte de båda hvita; men, innan de hunnit gömma sig bakom tråden, aflossades ett nytt skott, som beröfvade dem ännu en krigare. Alla skyndade nu ut ur lösdungen och spridde sig i busksnåren. David sprang till Kansaskrigaren, hvars band han afskar, och satte honom derefter på en af håstarne, som Pierre skyndsamt låsgjort. De återvånde sedan hastigt till det stålle, der deras håstar befunno sig, kastade sig upp på dem och foro af i galopp. Allt detta tilldrog sig så hastigt, att de öfverraskade Svartfotsindianerna hvarken förmådde hemta sig eller göra motstånd; de sörföljde endast de hvita och sin sånge med skrik och några skott, som ej tråffade dem. Den till hålften afdånade Kansasindianen hade krampaktigt fasthakat sig vid håsten af instinkt och vana. De foro ut ur dalen, redo öfver tvenne kullar; då de derefter hastigt vånde sig åt öster, mårkte de vid den yttersta åndan af en bergsplatå kapten Sablettes låger, dit de efter några ögonblick anlånde. Davids första omsorg var att föra den sårade till en af eldarne, der en åfventyrare från Mississipi, fordom i tjenst hos en apothekare, undersökte hans blessyrer. Några voro djupa,